Kate (Sarah Jessica Parker i vanlig Carrie-form) är en framgångsrik finanskvinna vars man sover gott på nätterna medan hon ligger sömnlös och skriver mentala listor om allt som måste fixas.
Och så skäms hon för att hon tvingas skamköpa en kaka till dotterns skolförsäljning, i stället för att baka en egen. Carrie, förlåt, Kate kämpar på. Hon ska bara fixa det, att vara en perfekt kvinna som gör megakarriär, en närvarande mamma och dessutom het älskarinna till sin make.
Det går sådär, varken riktigt bra eller genomdåligt egentligen. Mest förmodligen för att filmen inte riktigt väljer vilket ben den vill stå på - är den en komedi, ett drama eller kanske en romkom? Lite oklart men stundtals är den i alla fall rätt kul. Speciellt när den barnmotsträviga assistenten Momo dyker upp och dömer Carrie, förlåt Kate, i tysthet.
Det sägs också en hel del välbehövliga sanningar om kvinnor i arbetslivet och de hinder som finns där, även om filmen inte på allvar beskriver några strukturella problem. Här är det snarare otäcka (och roliga) "momsters", hemmafruarna och cupcakesterroristerna, som gör livet surt.
Trots att in-i-väggendramatiken aldrig känns på allvar så går det ändå inte att helt avfärda filmen. Tro mig, jag skulle gärna skriva att den känns daterad, klyschig och trist. Men mot bakgrund av höstens knasdebatt om hemmafruar och all upptänklig statistik om oavlönat hushållsarbete, vab och sådant är det tydligen generellt fortfarande kvinnans lott att vara familjens projektledare.
Så även om filmen drunknar i sin egen planlöshet och Sarah Jessica Parkers ständigt oborstade hår, så känns det nästan radikalt att slutsatsen faktiskt blir att en kvinna i dag kan få hela paketet.
Att Carrie, förlåt Kate, faktiskt får säga att hon gillar att jobba utan att bli en bitch som hatar sina barn. I slutet antyds det till och med att hennes man ska börja hjälpa till lite mer så att hon inte ska behöva bränna ut sig heller. Framsteg ...