Ojämnt när Leo och Kate återförenas

Det är en fest, i början av 50-talet, i USA. Där träffas det vackra paret April och Frank. Ljuv musik uppstår i deras hjärtan, nästan lika ljuv som låten Gypsy som de smäktande dansar till. De intalar sig att de är mer speciella än andra och lovar varann att aldrig bli ett konformistiskt par i mängden, att aldrig ge upp sina drömmar.

Sju år senare bor de i en lagom fashionabel förort, har två barn och lagom tråkigt umgänge med grannarna, på den ironiska adressen Revolutionary Road. Frank jobbar som försäljare på samma företag som sin pappa och leds vid det. Som förströelse roar han sig utan större engagemang med en av sekreterarna. April försöker få tiden att gå med att upprätthålla den perfekta hemmafrurollen och spela amatörteater i en grupp. De kan knappt tala med varandra längre...

I ett slags dödsryckning bestämmer de sig för att åka till Paris och bosätta sig där efter tag. Då skulle April kunna jobba och Frank skulle få tid med barnen och fundera ordentligt på vad han egentligen vill göra i livet. Låter högst modernt men naturligtvis mycket ovanligt i USA:s medelklass då (förmodligen i dag också).
Projektet blir en katalysator som ställer det mesta på ända. God hjälp till detta får de också av den "nervklene" John, son till ett par bekanta, som är ett slags sanningssägande medeltida hovnarr.

Det är ett högst kompetent gäng som gjort filmen. Sam Mendes fick en Oscar för American beauty som också den handlade om tristessen i medelklassen och hur låsta roller gör människor desperata. Ämnet är högst relevant även här.
Leonardo DiCaprio och Kate Winslet var det stora kärleksparet i Titanic och lyckas även här visa upp en romantisk kemi till att börja med som man kan tro på. Båda är ju enastående skådespelare och det behövs för de här rollerna som det är lätt att trilla över till parodi i.

Sam Mendes duktig på att få fram undertexter och halvt utsagda sanningar. Även här blir det till viss del svart komedi med ironiska kommentarer, vissa scener påminner nästan om Roy Anderssons filmande, särskilt de när Frank åker till jobbet bland tusentals identiskt lika kontorsarbetare. Det är inte lika väl genomfört som i American beaty utan svajar emellanåt mellan genrerna vilket kan göra det svårt att styra upp känslorna i bland.
Miljöerna är som en våt dröm för alla fanatiker av det numera skimrande 50-talet. Mode och inredning från tiden har ju återanvänts så flitigt att det än tydligare här blir en kommentar till vår egen tid.
Där Kevin Spacey i den förra filmen blev något av en antihjälte i sitt uppror blir Frank/DiCaprio här mest ett oansvarigt, tjurigt barn som inte vill att något ska störa hans invanda, trygga liv. Och det är ju April/Winslet som vill förändringarna nu. Hon spelar från tårna utan att någonsin ta i för mycket. Det var ju också än mycket svårare för en kvinna på 50-talet att inte tvingas in i en låst och deformerande livsroll. Slutscenerna är dock magnifika i all sin ödesmättade stämning.
Barnen tar just ingen plats alls i dessa människors liv vilket framstår som mer och mer underligt vartefter filmen rullar på. Det gör att filmnen lämnar en konstig känlsa efter sig, som om man helt enkelt glömt något, dessutom något mycket väsentligt..
Så Revolutionary Road är ojämn men fortfarande en berörande film. Mendes - och förstås författaren Richard Yates som skrev boken - vill få oss att ta tag i våra drömmar och våga något innan vi förtvinar. Den uppmaningen kan man inte få för ofta, särkilt inte att detta förstås gäller för båda i ett förhållande.

Ojämnt när Leo och Kate återförenas

Filmatiseringen av Richard Yates roman från 60-talet har blivit en ojämn och distanserad, men fortfarande berörande film med ett budskap, tycker Björn G Stenberg.