Stilla medelålders medelklasspar som hamnar i oväntade situationer är nästan en filmgenre i sig. En galen natt är knappast det sista och inte heller det mest begåvade försöket. Filmen har ändå sina stunder där allting funkar, när Steve Carell och Tina Fey med små medel maximerar det roliga, men den tappar en halv kaja på att den är för ojämn. De sista tjugo minuterna ryker resten av pippin för att filmen faktiskt slutar vara underhållande.
Inledningen lovar gott: småbarnsföräldrarna väcks av två illbattingar strax före fem på morgonen till Ramones Blitzkrieg bop. Phil och Claire Foster tror att de trivs med sina inrutade liv och gör vad de kan för att hålla liv i äktenskapet, genom en återkommande dejtkväll på samma restaurang, med samma mat, med samma kypare och samma kvällsrutin. De försöker verkligen ha det trevligt. I ett infall att ändå göra något nytt av kvällen snor de någons bordsreservation på innekrogen, misstas för några andra och jagas snart av maffian.
Det är ungefär så kul som man törs hoppas på - En galen natt kommer inte att bli en komediklassiker, men den vinner mycket på att inte skrika högst i klassen utan låta Steve Carell och Tina Fey faktiskt arbeta med sina karaktärers djup i en så pass grund historia. Som småbarnsförälder får man se sig i skrattspegeln ett antal gånger.
En timme ägnas åt att skapa en relation till det här paret. Man gillar dem skarpt i deras strävan att försöka vara jämställda, att få ihop föräldravardagen, i de små gemensamhetsmarkörer som Fey och Carell får att se så självklara ut, i deras tafatta försök att förvandla sitt pryda New Jerseyspråk till hårdkokt gangstersnack (som går helt förlorade i en kass översättning) - och de sista 20 minuterna bara slutar man bry sig om dem. Så skört är filmhantverk. Och så snuvad man känner sig.