Ojämn men vågad jazz

På scenen står tre av Sveriges bättre jazzmusiker och bakom de glänsande cymbalerna sitter Peter Erskine, en av världens mest rutinerade trumslagare. Den otvivelaktige ledaren för det hela är dock saxofonisten Lennart Åberg som befinner sig ute på en kort Sverigeturné med anledning av sin nya skiva Free Spirit.Konserten inleds med den sympatiska Arthur som efter några minuter av försiktigt trevande byter karaktär och lämnar det blyga till förmån för mullrande självsäkerhet. Åberg, som länge verkar ha föredragit sopransaxen, visar här med pondus att han är en ännu säkrare tenorsaxofonist och Erskine passar på att flika in ett ovanligt intelligent trumsolo. Den snabba Amarone tar vid med markant sydeuropeiska drag och blir också den första låten där basisten Christian Spering får chans att visa sin avsevärda talang. Balladen In memoriam följer, men den får aldrig något fotfäste och den tillför inget annat än spridda gäspningar.Bättre går det för det småspräckiga Don Cherry-medleyt från dennes Relativity Suite bestående av Tantra, Mali DoussnÕgouni och Desireless. Spering öppnar ensam med att använda stråken till kontrabasen, varefter övriga bandet faller in i ledet. Åbergs tenor agerar kapten, medan bas och piano stundtals lurar en att tro att den translikt repetitiva kompfiguren de spelar är loopad. Som vanligt är det också svårt att inte känna att musikerna som framför Cherrys kompositioner ofta är bättre än hans låtar. Efter en alldeles för lång paus återvänder bandet för sitt andra och avslutande set som inleds med en rivstart genom The Don (en snirklande melodi fylld av vackra detaljer) och den funkiga Rain där Erskines fenomenala tajming och teknik bidrar stort till att gjuta liv i de ettriga sextondelarna. Åbergs Folkvisa faller däremot sönder till följd av borttappad gnista och oinspirerat vispspel, men skadan repareras gott av Ornette Colemans hardboppiga Race Face där i synnerhet Karlssons kluriga pianospel får mig att humma förtjust.