Ojämn Ljungström

POP. Olle Ljungström nya soloalbum präglas av motsägelser, som sin upphovsman. Här finns de naiva, lite slängiga textmetaforerna som blir så fascinerande i all mångtydighet. Här finns den karakteristiska rösten, alltjämt ganska ljus och pojkaktig trots att Ljungström gått igenom åtskilliga prövningar.
Men oavsett det sistnämnda kan han fortfarande ge intryck av självupptagen storstads-dandy som man inte riktigt vet om man ska ta på allvar, vars erfarenheter t ex från våldets Afhganistan mest skymtar förbi i marginalen.
Och så plötsligt bränner det till, när han använder sitt mest naivistiska språk och sjunger om sig själv som aningslös försökskanin, eller skådar in i sina egna självbedrägerier i En förgiftad man.
Torsten Larssons produktion tar dels fasta på Ljungströms refrängkänsla, rentav med drag av en tidig Magnus Uggla på sina håll, men lägger också till ett tungt, distat garagesound i flera spår, med lite Velvet Underground- och after hours-atmosfär.
Ett ojämnt album, men garanterat personligt.

Ojämn Ljungström

Olle Ljungströms nya album präglas av motsägelser och är ojämnt men garanterat personligt, skriver Ulf Gustavsson.