Ojämn Grimmtolkning

The cell med Jennifer Lopez och svärd-och-sandal-försöket Immortals häromåret utspelar sig båda i en slags drömsk verklighet med drag av datorspelsestetik. När Singh nu går Grimm och slår sig in på sagotrenden känns hans stil till en början riktigt lyckad.

Att träda in i Snövits universum är en fest för ögat och försöken att modernisera handlingen funkar också bra. Den onda drottningens spegel är en slags portal till en annan, mystisk dimension och dvärgarna har för länge sedan övergivit gruvan till förmån för stråtröveri. Prinsen är en högdraget lustig figur, som både blir räddad av och räddar vår hjältinna.

Tyvärr kommer feststämningen av sig något, halvvägs in. Det blir helt enkelt lite segt för en vuxen publik.

I stället för att bli riktigt relevant och rolig, alternativt på allvar en mörk och dramatisk uppdatering, går Spegel, spegel vilse i kompromissernas skog. Den landar i en ganska präktig men också stundtals småkul pepp-story för unga tjejer, Snövit (Lily Collins) får ideligen höra att hon måste "tro på sig själv" och det är väl fint.

Filmens stora stjärna är dock Julia Roberts, som verkar ha riktigt roligt i rollen som drottning av alla tänkbara härskartekniker. Och för första gången inser jag vad den här gamla sagan egentligen handlar om. Med vuxna ögon känner jag nämligen med den elaka drottningen. Hennes värde ligger helt och hållet i utseendet och vad är väl mer patetiskt än en åldrande kvinna som inte vill stiga åt sidan, utan försöker förföra en ung man - jo, drottningen försöker lägga beslag på den unge prinsen för egen räkning - i ett desperat försök att behålla sin makt?

Att den enväldiga drottningen måste gifta om sig för att inte förlora kungariket känns som ett ovanligt mossigt öde, till och med för en ond diktator.