Jag hade enorma problem med den holländska romanen En sorts kärlek från 2003. Det är den sanna, självupplevda berättelsen om hur cancern äter sig in i Carmens bröst och hennes och maken Stijns liv. En djup sorg – skildrad genom ögonen på en ytlig man. Stijn är nämligen en av de mer osympatiska huvudpersonerna i världslitteraturen. Om andra människor reagerar med den klassiska sorgeprocessen – chock, förnekelse, vrede och så vidare – hoppar Stijn direkt till notorisk otrohet.
Boken är å ena sidan en svårbearbetad blandning av djup smärta, sex och studentikos humor. Å andra sidan är den totalt ärlig. Kluun beskriver genom alter egot Stijn vad som verkligen hände honom själv när han och hustrun kämpade mot sjukdomen. Boken gjorde honom till en mycket hatad man. Och mycket rik.
Filmen med samma namn är trogen sin förlaga, men tack och lov med de värsta Kristian Luuk-putslustigheterna och fotbollsreferenserna bortskalade. Samtidigt som jag fortfarande stör mig på Stijns ytlighet och materialism – av någon anledning har man alltid svårare att känna empati för en gråtande man om han gråter i ett svartkaklat Poggenpohlkök – känner jag stor respekt för den stenhårda lojaliteten med anhörigperspektivet.
Svårare är det att överse med filmens kitschiga formspråk, som mest får den att likna en engelsk tv-serie från 1998. Och, framför allt. Med skildringen av dottern, en liten filmskaparnas docka som behändigt plockas fram när de vill plocka billiga snyftpoäng men försvinner helt så snart hon inte behövs längre.