Oj, vad jag ska läsa i höst!

Som litteraturkritiker kan man ibland känna sig en smula blasé då man ögnar igenom katalogen för att välja de böcker man vill recensera. De är som om man läst varenda bok – redan innan man öppnat pärmarna. Varje bokbeskrivning känns den andra lik. Varje kärlekshistorias slut och varje samvetslös mördare har man redan sett igenom. För att inte tala om alla dessa beundrade, men dock så frånvarande, fäder (undantaget Aleksander Motturis Svindlarprästen som presenteras som en bok om en far som svindlade allt och alla - och som får åtminstone mig att spinna loss ...) Och självklart också dessa vedervärdiga mödrar, som skapat horder av olyckliga barn. Som nu blivit vuxna. Skrivande författare. Och kritiker.

I höst har dock något har hänt. Bokstäverna i katalogen visar sig från sin allra bästa sida. Fram stiger favoritförfattare med efterlängtade och rykande färska böcker som mina korta och knubbiga fingrar genast vill bända upp pärmarna till.

Aldrig har min boklista varit så lång. Min bön till redaktören aldrig så lismande. Snälla, giv mig mina älsklingar nu genast! Låt dem få sjunka ner i min kärleksfulla famn så ska jag omfamna dem efter bästa förmåga. Skänk mig Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige, Hans Gunnarssons Försmådd, Magnus Dahlströms Sken, Kristina Sandbergs Sörja för de sina, Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott, Rosa Liksoms Kupé nr 6, PC Jersilds Ypsilon, Arne Sundelins Allt ska bli ditt eller varför inte Sofia Rapp Johanssons Kyss mig lycklig. För att nämna några.

För där finns fler. Många fler. Ett kärt återseende är Sara Kadefors, som i höst kommer med sin tredje roman, Kast med liten kniv, efter ett antal helt enastående ungdomsböcker. 

Eller varför inte Uppsalabon Maria Margareta Österholms avhandling Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 där hon tittat närmare på verk av författare som Monika Fagerholm, Mare Kandre och Inger Edelfeldt.

En författare jag aldrig kan sluta hoppas på är Gunilla Linn Persson. Ni vet hon som skrev den populära tv-serien Skärgårdsdoktorn och i höst aktuell med romanen Ett månvarv. Hennes Människor i högt gräs, en roman skriven som ren poesi, är bland de starkare läsupplevelserna som jag haft. En enastående vacker och gripande bok, som hon ännu inte lyckats överträffa.

Ett gäng biografier kommer också i höst. Trots att dessa självutlämnande berättelser ofta lämnar mig full av besvikelse över den mänskliga skröpligheten så kliar det i fingrarna. Det går inte att låta bli en sådan som Robert Gustafssons Herrarna i hagen, Tommy Körbergs Sjung tills du stupar eller skönsjungande Peter Jöbacks Jag kommer hem igen till jul. En författare jag också är nyfiken på efter att ha hört i pratshowen Skavlan är den härligt excentriska brittiskan Caitlin Moran som kommer med självbiografin Konsten att vara kvinna.

Poesin frodas också i höst. Vad sägs om Pär Hanssons På tungan lägger jag några gruskorn och ett bär. Bara den titeln gör ju att man vill sjunga Hanssons lov nu med detsamma. Nå, även för all den fantastiska poesi han redan har skapat, bör väl tilläggas!

Bland debutanterna väcker UNT:s egen skribent Anders Mildners fackbok Koltrasten som trodde att den var en ambulans mest nyfikenhet. Han skriver om ljud men också sitt smått absurda möte med Stikkan Andersson. Intresse väcker också Susanna Lundins romandebut Hindenburg.

Många är också deckarna. I höst med ovanligt många spännande utländska författare som exempelvis Antti Tuomainens Helaren eller Giorgio Falettis En kvinnohandlares anteckningar.

Skulle det bli för många mord och en höst för tung att bära finns den säregna och fantastiskt roliga Erlend Loes Fvonk, som handlar om en deprimerad statsminister! Trösterikt att veta är att också chicklitförfattaren Marian Keyes utkommer med ytterligare en bok, Mercy close, om den helgalna familjen Walsh. Hennes tidigare böcker om familjen har fått mig att skratta högt och hjärtligt, framför allt Vattenmelonen.

Och vill man bita i något riktigt surt korrumperat så ska man dyka ner i Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandts Elefantjägarna med undertiteln Hur familjen Lundin gjorde svenskarna rika på olja. Detsamma gäller den nyligen avlidne journalisten Hannes Råstams Fallet Thomas Quick. Det är en bok som med skärpa visar på en rättskandal av stora mått och som jag skulle tippa får årets Augustfackpris.

Slutligen och mest förväntansfull, men också mest rädd, är jag inför Lars Noréns Filosofins natt. Den förra mycket skandalartade En dramatikers dagbok fick vår relation att rista. Det är svårt att fortsätta tycka om någons verk när personen bakom visar sig vara en vidrig och självupptagen människa. Ja faktiskt, om man nu ska tala klarspråk. Vissa sa att det var för att han ville svärta ner sig själv och plocka ner sig från människors piedestaler. Ja, i så fall har han lyckats, även om jag önskar att jag aldrig läst boken. Nu hoppas jag att jag säger det motsatta efter att ha läst hans kommande.

Men först: Tornedalsförfattaren Mikael Niemis katastrofroman Fallvatten. Redan i min hand. Nu viker jag ut pärmarna …