Jag har alltid haft stor respekt för supersångerskan Céline Dion, ända sedan jag knockades av hennes schlagerklassiker Ne partez pas sans moi 1988.
Ändå känner jag mest uppgivenhet inför hennes nya engelskspråkiga album. Kanske är Dion mätt och belåten efter decennier av fantastiska skjortärms- och vindmaskinsballader? Det här låter i alla fall mer som ännu en dag på jobbet för en rutinerad naturbegåvning än som en passionerad konstnärs verk. Enda undantaget: balladbomben Breakaway.