Ohlin ställer ut på konstmuseumet

I en sal på Uppsala konstmuseum står tre ensamma dörrar lutade mot väggen. De enkla trädörrarna av 60-talsmodell har olika storlek och om man står mitt i rummet känns den minsta dörren långt bort, medan den största, som är i naturlig standardstorlek, nästan känns onaturligt stor. Trots att det är uppenbart att dörrarna inte leder någonstans får man lust att gå fram och rycka i handtagen och det är svårt att säga om rummet som helhet talar om stora drömmar och möjliga utvägar, eller om de blinda utgångarna med sina olika dimensioner ger ett klaustrofobiskt intryck.
— Jag är så fascinerad av de här vanliga formerna som plötsligt kan se så ovanliga ut. Jag vet inte riktigt varför, och om jag visste helt säkert så skulle jag kanske inte hålla på med dem, säger Karin Ohlin, konstnären bakom Dörren öppnas inåt, som installationen med de tre dörrarna heter.

Dörrarna har på ett tydligt sätt lyfts ur sina karmar och lämnat ett sammanhang för ett nytt, osäkrare tillstånd. Verket är typiskt för Karin Ohlin, och anslaget går igen i flera andra verk i hennes separatutställning på Konstmuseet, som öppnar i dag lördag. Konstnären menar själv att dörrarna också illustrerar vad konst ofta handlar om, nämligen att lyfta in ett föremål eller en företeelse i ett nytt sammanhang, men hon poängterar också att det kan vara så enkelt som att peka på en skönhet i ett vardagsföremål som vi vanligen går förbi utan att notera.
— Jag tycker att dörrarna är väldigt vackra, säger hon.

I ett annat rum hänger två stumma tv-skärmar av trä. Återgivna som de ser ut i det som kallas verkligheten, men berövade sin funktion. En möjlig tolkning är att tv-tittare och program har bytt plats, vilket avslöjar hur passiva och tomma vi högst antagligen ter oss bekvämt nedsjunkna i våra tv-soffor.
— I vanliga fall är man ju väldigt bortkopplad när man ser på tv. Här är det väldigt omvänt och man blir lite utsatt, säger Karin Ohlin.
Utställningens äldsta verk är en kamera av trä som står på ett flera meter högt stativ, och det färskaste är en halv bil i fint skulpterad MDF. Tillsammans belyser verken något av kärnan i Karin Ohlins skapande - det undanglidande, minnesbilden som kan vara svår att nå och återge.

Vi når inte upp till den bildproducerande kameran och bilen saknar backspeglar och hjul. Hur vi än försöker återskapa korrekt så tenderar minnet att bli en reducerad tolkning.
— Bilen heter glömska, Oblivion. Jag tror att den handlar om att man lätt glömmer bort sig själv, säger Karin Ohlin.

Ohlin ställer ut på konstmuseumet

Onåbarhet och minnets ganska obarmhärtiga uteslutning är två drag som återkommer hos konstnären Karin Ohlin. På lördagen öppnar hennes utställning på Uppsala konstmuseum.