Boris Vians surrealistiska experimentroman Dagarnas skum har varit ett slags kultläsning i många år. Den delar läsarna i två tydliga delar: de som älskar den och de som hatar den. Själv är jag dock mittemellan, den har sina förtjänster men är ganska dryg och omständlig.
En som uppenbart har älskat den är den egensinnige regissören Michel Gondry. Med den teknik som numera tycks standard lyckas han överföra den surrealistiska delen av Vians roman till bilder. Det händer hur mycket som helst i varje filmsekvens, det myllrar, kvillrar och översvämmas av detaljer. Det finns mängder av humoristiskt krom. Det är lätt att bli imponerad av den överdådiga fantasin och det tekniska utförandet. Många scener är också genialiskt fyndiga i sitt upplägg. Däremot infinner sig en viss övermättnad vartefter.
Det hela är på något vis motsatsen mot vad de två videohandlarna gör i Gondrys film ”Be kind rewind”. Där spelar de in egna filmer, utan någon som helst budget, som härmar storsäljare när deras lager blivit förstört och tar den rekvisita som finns runt omkring dem.
Även i Gondrys mästerverk ”Eternal sunshine of the spotless mind” finns en tilltalande minimalism. Han borde ha fortsatt den linjen även här.
Bortskalad av allt överhäng är Boris Vians berättelse egentligen "bara" en sorgsen kärlekshistoria i som i de klassiska kärleksdramerna. Chloë och Colin möts och en vild förälskelse uppstår. Tillsammans utforskar de Paris på det sätt som bara nykära kan. Allt är möjligt, världen är förtrollad och magisk, allt ska bli lika fantastiskt resten av det gemensamma livet. Här visualiserar Gondry det på ett smart sätt.
Det är bara det att Chloë har en smygande sjukdom. I hennes lunga växer en näckros. Jo, just en näckros, i den här filmen köper man vid det här laget allt som händer, inget är mer konstigt än något annat.
Tyvärr tar Michel Gondry själv död på en del av historien med all filmisk bråte han släpar ihop. Det skymmer det fina samspelet mellan Audrey Tatou och Romain Duris, de lyckas annars fint med att spela så där hudlöst förälskade som rollerna kräver. Det finns också några riktigt bra och roliga biroller, inte minst härliga Omar Sy, som lyfter filmen.
Med ett mer "less is more" tänkande hade det kunnat bli en riktigt bra film. Nu får man imponeras av hantverket och underhållas bitvis. Men se till att vara riktigt alert när du ser filmen, den kräver det.