Ögongodis för film noir-nostalgiker

När det gäller 40-talsmiljöer och hur skådespelarna är klädda har ett kärleksfullt och kunnigt arbete verkligen utförts. Till och med ljussättningen har något, åldrat sepiatonat över sig.
En fantastisk kameraåkning från en mordscen på ett fält över hustaken till de lurpassande poliserna på en parallellgata i filmens början ger också en kittlande föraning om att här är en av thrillerns visuella mästare i farten. Men nej, regissören bakom kriminalfilmklassiker som De omutbara, Scarface och Carlito´s way, tycks sedan tappa greppet om det mesta, från personinstruktionerna till själva historien som berättas ganska rörigt.
Det svårt lemlästade liket som hittas är av en ung kvinna. Hon kommer att kallas Den svarta dahlian och hennes fall engagerar många. Narkotikaspanaren Blanchard, som görs av Aaron Eckhart, blir helt besatt av det. Hans kollega Bleichert, som också är filmens berättarjag och spelas av Josh Hartnett, försöker hjälpa honom och dämpa honom. Han i sin tur attraheras av Blanchards sambo, den gåtfulla Kay, som gestaltas av Scarlett Johansson.
Spåren leder bland annat till en annan ung kvinna, den sexuellt utlevande Madeleine, dottern till stadens byggkung och spelad av Hilary Swank.
Filmmanuset följer inte boken helt. Upplösningen ser exempelvis helt annorlunda ut och en del sidointriger är bortplockade. Förenklingarna gör förmodligen filmen kortare, men också mindre intressant och fängslande, jämfört med boken.
Skådespeleriet är stelt. Det är visserligen divasnyggt när Scarlett Johanssons tänder sin cigarett i munstycke, men det är också det mest avancerade hennes rollfigur gör. De hårdkokta replikerna stannar vid att vara just de ord som de utger sig för att vara. Inget mer och det blir platt som nylagd asfalt.
Ibland blir till och med all denna film noirstilisering skrattretande, i synnerhet när scenerna gestaltas utan psykologiskt djup. Filmens kulmen är en scen där dess intrig ska klargöras bland flera misstänkta och den är som om Monthy Pythongänget skulle ha skapat den. Eller den skulle möjligen kunna vara en av de mer vildare upplösningarna i tv-serien Morden i Midsummer. Groteskt överspel och ett manierat skildrande av själva dådet med svartvit film gör att sekvensen blir extra svår att svälja. Men man får nog mer se den här filmen som en genreövning än sprungen ur en obetvinglig drift att berätta en angelägen historia. Snygg att se är den, men handlingen är mestadels tråkig att följa.
Fallet med verklighetens svarta dahlia, en ung kvinna som ville in vid filmen men som blev mördad i Los Angeles 1947, är än i dag olöst.