En han eller en hon? I barnens tecknade värld är det påfallande ofta små hårstrån som gör hela skillnaden. Det gäller isbjörnarna i Kul med Claude, dinosaurierna i Dinosaurietåget, pingvinerna i Pingu, Molly monster, Mamma Mu, figurerna i Bamse och många fler.
Att förmänskliga djur är att ge synlig könstillhörighet och att ge könstillhörighet är tydligen att ge ögonfrans (ibland i kombination med vissa färger och klädesplagg).
Fransarna gör tricket. Även för amerikanska affärskvinnor i åldern 35-50 år, som enligt en specialist på ögonfransförlängning är den flitigaste kundgruppen. Liksom för en tidning som Vecko-Revyn, som just nu lockar prenumeranter med nya ögonfransmedel. När jag läser om mascara på nätet fastslår en make-up artist att det är ”den viktigaste faktorn för hela ens utseende”.
Redan under bronsåldern lär kvinnor ha sminkat sig runt ögonen. Men snart 100 år efter att mascaran uppfanns har ögonfranskulturen fått ytterligare dimensioner. Idag finns en uppsjö nya medel och metoder för att kvinnor ska få så långa och påtagliga ögonfransar som möjligt.
Varför? Jag har inte funnit något belägg för att kvinnor av naturen skulle ha längre ögonfransar än män. Tvärtom cirkulerar på nätet påståendet att män i själva verket har längre ögonfransar än kvinnor. Obekräftat naturligtvis. Men det är klart, att biologi och genusskapande oftast saknar koppling vet vi sedan länge. Frågan är vad ögonfransarna säger oss.
Flirtigt? Vackert? Naivt? Vaket? Sensuellt? Tjusiga fransar borde inte kunna ligga någon till last. De som begåvas (eller begåvar sig) med det får ju något andra saknar.
Jag läser en amerikansk bloggare som bekänner sig till den tredje vågens feminism (som egentligen främst kännetecknas av en mångfald perspektiv). Hon har skrivit ett engagerat försvarstal för mascaran: ”[D]et handlar inte om sex. Det handlar om kontroll: en dag sätter jag på mascaran, en annan dag låter jag bli”. Hon betonar makten i att kunna välja och kontrollera det sätt på vilket man uppfattas av omvärlden ”now that is power, ladies”.
Jo, kanske. Det är bara det att så väldigt många väljer precis samma. Att alla kvinnor förväntas framhäva de där små hårstråna på ögonlocken. Innan det finns en reell mångfald – och mascara även för män har blivit allmängods – har vi knappast kommit så långt att ögonsmink kan beskrivas som ett individuellt val snarare än en allenarådande norm.
Om man resonerar med en tidigare feminist som den franska filosofen Simone de Beauvoir (1908-1986) är ögonfranskulturen snarare ett kännetecken för det andra könet. Nu under hösten hålls de Beauvoirs liv och tankar levande i Viveca Dahléns fina föreställning på Uppsala stadsteater. Kvinnan inordnas i kategorin ”den andre” eftersom hon är olik mannen, menar de Beauvoir. I det perspektivet blir det oroande att kvinnor fortfarande förväntas framhäva en olikhet. Ja, att också tecknade isbjörnar, flodhästar och pingviner måste förses med de där strecken över ögonen, fastän de i verkligheten inte har några särskilt synbara könsskillnader.
I föreställningen på Uppsala stadsteater citerar Dahlén bland annat vad de Beauvoir har skrivit om effekterna när en kvinna sminkar sig: ”Sin blick innesluter hon i tunga lager av kol och mascara, den är inte längre något annat än ett ögas skimrande prydnad.” Gör fransarna även detta: förvandlar den kommunicerande blicken till en prydnad?
Jag tänker på den ”ansiktets etik” som utvecklades av filosofen Emmanuel Lévinas (1906-1995). Han betonar vikten av mötet ansikte mot ansikte, hur vi på så sätt möter den Andre, främst genom talet – och blicken. Lévinas varnade för att sträva efter likhet, människor måste få vara olika. Andras ansikten ger oss insikter.
Jag undrar hur Lévinas hade resonerat kring ögonsminket, detta likartade sätt (för kvinnor) att skapa olikhet (i förhållande till män). Om ansiktet är viktigast för relationen till andra, är det svårt att inte bli nyfiken på hur det vore om män och kvinnor inte ständigt möttes i mascarans inramning. Om vi fick möta varandras blickar oförställda. Om vi åtminstone en stund fick sväva i ovisshet också om tecknade djurs kön. Ögonfransar är visserligen både korta och tunna, men deras betydelse bör tydligen inte underskattas.