Den franske författaren Albert Camus sa en gång så klokt:
"En fri press kan vara god eller dålig, men utan frihet kan pressen aldrig bli annat än dålig".
Svenska medier kan glädjas åt mest frihet i världen, men vart man än tittar ser det värre ut. I Europa har både Frankrike och Italien rasat när det gäller pressfriheten. Staten i respektive land har en förmåga att lägga näsan i blöt. Ungern är EU-klassens buse, med sin upprörande medielag, som i praktiken gör det förbjudet att kritisera regeringen. I Ryssland kontrollerar staten de viktigaste medierna, och i Vitryssland råder ren diktatur.
I andra världsdelar är det ännu värre. Narkotikakartellerna i Mexiko och andra latinamerikanska länder drar sig inte för att tortera och mörda journalister. Sydafrika, som länge varit en förebild för kontinenten, med Afrikas mest liberala tryckfrihetslagar, har i praktiken gjort det förbjudet att kritisera regeringen.
Hur tryckfriheten fungerar i Etiopien och Eritrea har svenska medborgare handfast fått känna på. Efter drygt ett år i fängelse i Addis Abbeba har Martin Schibbye och Johan Persson fått amnesti. Men Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad i Eritrea, utan rättegång. Han behåller den vidriga titeln Sveriges ende samvetsfånge i världen, nu på tolfte året.
Dawit Isaaks öde är den värsta fläcken på den svenska tryckfriheten. Så länge han sitter inspärrad är vår frihet beskuren. Trots att Sverige har världens äldsta och mest liberala tryckfrihetslagar, med anor från 1766.
Tyvärr kan vi inte pusta ut eller slå oss för bröstet när det gäller tryckfriheten på hemmaplan heller. På papperet ser det utmärkt ut, men friheten är alltid villkorad.
Göran Lambertz utredning, Tryckfrihetskommittén, fick bakläxa, liksom lagförslaget mot "olovlig fotografering". Men frågorna kommer att dyka upp igen. Självklart är det kränkande om folk smygfotograferar sina medmänniskor och lägger ut bilder på nätet. Men de bör kunna lagsökas med formuleringar som inte samtidigt hindrar professionella fotografer i arbetet. Juristerna måste slipa orden vassare.
Juristerna är allmänt på hugget, och prövar gärna formuleringar om "privatlivets helgd", senast utifrån kungens position.
Vi borde närma oss EU i pressfrågorna, tycker många jurister. Varför det? Är det inte snarare EU som bör närma sig den svenska, liberala lagstiftningen? Detta är en viktig diskussion. För viktig för att enbart föras av publicister och jurister.
I det långa loppet handlar det om medborgarnas förtroende, såväl för pressen som för rättsväsendet.