Oförklarat sönderfall

Michael Haneke har gjort sig ett namn som en filmare som gärna leker med obehagliga tankar, som drar fram hemskheterna i ljuset och skärskådar dem med kylig blick. I Pianisten (2001) lät han Isabelle Huppert falla djupt ner i sadomasochismens mörker, i Kod okänd (2000) skildrade han hur välfärden byggs upp på de starkas villkor, i Den sjunde kontinenten (1989) plockade han metodiskt isär en kärnfamilj.När allt slutar fungeraSom systematisk konstruktör gör han sig också till en lätt måltavla för kritik om att hellre ägna sig åt teoretiserande än filmberättande. "En finkulturens Quentin Tarantino" kallades han i UNT när genombrottsfilmen Funny games (1997) hade premiär: nihilistisk och tomt skramlande.Där lät han våldet komma som objuden gäst till den trygga borgerligheten. Med Vargens tid prövar han en mindre provokativ men lika obehaglig idé. Hur beter sig civiliserade västeuropéer när allt slutar fungera, när maten tar slut, när den med tillgång till dricksvatten kan bestämma över andras liv eller död och den som inget har att byta med heller inget får?Rädsla och förtryckUtgångspunkten är knappast originell och Haneke gör heller inget för att göra den mer spektakulär. Kameran rör sig minimalt, håller sig ständigt i ansiktshöjd. Ytterst lite våld förekommer i bild men rädsla och förtryck hänger tungt i luften.En familj finner sin sommarstuga övertagen av främmande människor, mannen dödas och hustrun med två barn tvingas ut i ett dimmigt landskap där ingen vill hjälpa. Alla dörrar är stängda, förvildade hundar stryker omkring. De tar sin tillflykt till en övergiven järnvägsstation där en grupp människor försöker upprätthålla mänsklighet och civilisation.Det självgoda västAllting är oförklarat, men långt ifrån oförklarligt. Genom att placera händelserna i Frankrike i stället för exempelvis ett krigshärjat Jugoslavien fortsätter Haneke sin nedmontering av det självgoda, borgerliga Väst. Men som socialkritik skramlar det tomt, för mitt i vargens tid finns rum för ömhet och omtanke mellan främlingar. Även om slutscenens ljus nog ska tolkas med försiktighet finns ändå en glimt av optimism hos Haneke.