På stentrappan vid Resecentrum i Uppsala sitter Uppsalas ena intendent för offentlig konst – Anna Ehn. Sedan 2009 har hon fyllt stadens offentliga rum med konst och i oktober kommer hon få hjälp av Linda Wallenberg.
Den tillträdande intendenten kommer gående genom tunneln från tågstationen och ger Anna Ehn en stor kram. Bara ett stenkast ifrån dem står den flera meter höga, abstrakta pelaren som är skulpturen ”Chain of Events” av Tony Cragg. På bägge sidor om det, bakom byggställningar något dolda, konstverket passerar pendlare i strid ström.
– Den är under konservering, förklarar Anna Ehn. Redan från början har den inte riktigt sett ut som den skulle. Tanken var att den skulle burit en varm, rödbrun ton och varit så blank att den både reflekterar solen och de förbipasserande. Istället var den mer matt och gråaktig. Men nu ska den göras om så det blir rätt!
Arbetet som indendent för offentlig konst innebär att man konkret verkställer kulturnämndens mer övergripande riktlinjer för verksamheten.
– Vi ger nämnden förslag på konstnärsskap baserat på de önskemål som finns och så får konstnären ta fram skisser för det nya konstverket. Därefter beslutar kulturnämnden om att gå vidare och ge konstnären ett gestaltningsuppdrag, berättar Anna Ehn.
Linda Wallenberg har själv aldrig bott i Uppsala men är ivrig att få börja arbeta i stan.
– Det roliga med att få börja arbeta i en helt ny stad är att få lära känna den genom konsten. Konsten speglar ju både en stads samtid och dess historia så det ska bli jätteroligt!
I Uppsala kommun finns det cirka 7 000 konstverk i samlingen för offentlig konst. Och det finns många aspekter att ta hänsyn till när det gäller den delen av den offentliga konsten som befinner sig utomhus, och inte i exempelvis skolbyggnader.
– Ofta ska konstverken finnas på plats under lång tid och då måste de tåla både väder och vind. Därför är material som brons, metall och sten vanliga, säger Linda Wallenberg.
Vi rör oss mot Fadimes plats mittemot Grand Hotel Hörnan vid Fyrisån. Mitt i blomplanteringarna står ett träd av brons. Precis vid punkten där grenarna slingrar sig upp mot himlen finns en spegel av förgylld brons. Anna Ehn berättar att minnesmärken, likt detta över Fadime Sahindal, är bland de svåraste gestaltningarna att göra eftersom det finns så mycket känslor kring dem.
– Tanken med Fadime Sahindal-konstverket är att hennes hår finns i grenarnas form och att man ska kunna se sig själv i spegeln och tänka ”Var finns jag i allt detta?”, förklarar Anna Ehn.
– Nu för tiden är minnesmärken inte så ofta en avbildning av personen i sig utan av deras gärning. Detta då till skillnad från förr i tiden då man hyllade kungar med glorifierade statyer av dem, påpekar Linda Wallenberg.
Vid den plats vid Fyrisån som tidigare var belagt av snår och buskar ligger nu en lång, bronsskulptur av den bibliska figuren Jona. Den är en del av den serie om sju konstverk som Kajsa Mattas gjort i en sträcka som börjar vid Güntherska konditoriet och slutar vid Islandsfallet.
– Den här statyn är egentligen två gestalter i en: dels Jona och dels valfisken som enligt Bibeln svalde honom. Man kan se det på hans fötter som även är fenor och Jonas kropp är också valens ryggrad, säger Anna Ehn.
Längre bort mot fallet står den avslutande skulpturen i serien. ”Teresa” som gestaltar helgonet Teresa från 1500-talet.
– Tanken med konstverket är att fånga Teresas mod att våga starta kloster för kvinnor i en tid då detta inte var accepterat. Gestaltningen föreställer en dykare fångad precis i ögonblicket innan denne störtar genom vattenytan. Teresa gör då detta med öppna ögon i den stund de flesta skulle blunda. Man menar att detta visar att hon är medveten om det svåra hon ska göra, det svåra i att pricka pelaren nedan, berättar Anna Ehn.
Offentlig konst är något som ofta väcker känslor hos folk och det är inte säkert att man förstår varför den ens finns. För en intendent i just offentlig konst är detta en fråga man ofta reflekterar över och Linda Wallenberg berättar att man tänka på den offentliga konsten som musik.
– Man kan likna den vid vissa musikstycken: där finns improviserad knasjazz man kan lyssna på en kort stund, där finns schysst elektro att dansa till en hel natt och så finns lallande pop man kan stanna upp i och ständigt återvända till. Offentlig konst är stadens soundtrack, likt soundtracket till en film förändrar det känslan och hur man upplever miljön.
Vi promenerar längs ån, förbi båtarna som ligger förtöjda och en bra bit bort i Tullgarnsparken. Mitt på gräsmattan står en murad stol i svart tegel. På dess dyna växer sprakande röda blommor.
– Den här statyn, ”Poetisk viloplats”, var ett önskemål från Judiska föreningen. De ville ha ett minnesmärke över de judar som efter andra världskriget hämtades från koncentrationsläger och kom hit till Uppsala. De bodde ungefär här i Tullgarn, tog de jobb de kunde få och byggde upp en ny tillvaro – inte för sig själva utan för nästa generation. Tegelstenarna i konstverket står för livet och de förutsättningar som den äldre generationen byggde och blommorna i mitten är den yngre generationen som fick möjlighet att blomma ut, berättar Anna Ehn.
– Just dessa berättelser som finns bakom konstverken är något som vi vill jobba mer med att sprida genom att berätta om den offentliga konsten, fyller Linda Wallenberg i.