Ödslig produktion

Pop. Anna Ternheim gick ut hårt. 2004 släppte hon den strålande debuten Somebody outside, som var full av svengelsk dramatik, murriga höstvibbar och enkelt vardagsrumspiano. Till nästa album, Separation road, valde hon att inte trappa upp. Hon minskade på det teatraliska och gjorde spöklika sånger som fick smyga sig på. På nya Leaving on a mayday närmar hon sig nästan det lågmälda, men bara nästan.

I Black sunday afternoon sjunger hon "the sun is pale like the moon" mot en mild akustisk gitarr - och lyckas skapa en ödesmättad stämning med enkla medel. Spöklikt är fortfarande ett relevant ord, men Leaving on a mayday är förstås inte spöklik på något skrämmande mörkt varmpyrsätt. I stället är Björn Yttlings produktion ödslig, med massor av extra utrymme, här och där hörs en vinande vind - i bakgrunden eller i ens eget huvud, ibland känns det högst oklart.

Många låtar är oväntat slagverksfokuserade, som What have I done med sitt fejkade discobeat. Över huvud taget är Ternheim fantastisk på att använda en influens till att skapa något helt annat. Off the road kunde varit engelsk 70-talsfolk och Summer rain en stämsångsorgie från Alison Krauss, om inte Annas medvetet vardagliga röst och hantering i övrigt gjort att slutresultatet hamnar någon helt annanstans. Hon är lika fascinerande som alltid.

Ödslig produktion

Anna Ternheim är fantastisk på att använda en specifik influens till att skapa något helt annat, tycker Johanna Åberg.