Takida bjuder på ett ödesmättat allvar och en vemodig storslagenhet på sitt nya album. Samtidigt är deras refränger mer Melodifestivalaktiga än farliga. Denna kombination av ytterligheter är Takidas stora tillgång och hämsko på samma gång. Det finns ett bett och ett ös här som friskar upp, men Robert Petterssons balladröst tenderar att mjuka upp många av attackerna. Enskilda låtar förtjänar den höga rotation de kommer att få på radion och Ånges stolthet förtjänar respekt. Sammantaget blir det här dock en lite väl sockrig rockklump att svälja.
Bästa låt: Purgatory (Live and let die)