Odell besökte Uppsala
UNT:s Sebastian Johans var på plats när Anna Odell besökte Uppsala och universitetet för en öppen föreläsning.
Foto:
Odell inledde med att visa en film som på en dryg timme sammanfattar projektet som egentligen ska presenteras som en installation med flera olika projektioner.
Verket som alltså, om någon mot förmodan har missat det, går ut på att konstnären genom att spela psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm för att i en wallraffande konstaktion infiltrera akutpsykvårdens annars väldigt slutna rum, fungerar över förväntan som en samlad film. Sittande framför en enda duk blir Odells verk ett litet under av pedagogik och man önskar, givetvis förgäves, att någon av de som vräkt vämjelse över verket skulle vara på plats.
Genom att presentera en bråkdel av de filmade möten och telefonintervjuer som hör till verkets förarbete, den dramatiska och väldigt känsliga sekvensen på bron - där flertalet går förbi och några vardagshjältar stannar för att hjälpa den förvirrade kvinnan - och en del av efterarbetet visar Odell precis vad hon är ute efter, nämligen att lyfta fram de maktstrukturer som möter en psykiskt sjuk individ i vårt samhälle.
Redan i de telefonintervjuer konstnären har gjort med företrädare för många av landets psykakuter märks det potentiella maktmissbruket. Odell redogör sakligt för sitt projekt, sin egen sjukdomshistoria som gör att hon kan agera trovärdigt och vill ta reda på hur avdelningen skulle reagera om den utsattes för en liknande aktion. Ett av svaren blir en omedelbar diagnos, där en upprörd telefonlur hojtar att en sådan idé inte kan komma från ett sinne som har lämnat sin sjukdom bakom sig.
Föreläsningen är också en fortgående del i verket, som inte är klart bara för att den väldiga mediestormen har lugnat sig. Den diskussion om en psykvård utan tillräckliga resurser som är verkets uttalade mål, och som många kritiker sade sig sakna, äger just nu rum i ett pågående efterarbete.
Många mediekåta populister passade på att profitera på det drev som först piskades upp mot verket och "konstfackseleven". Bland annat är Anna Odell en av två namngivna konstnärer som Göran Hägglund har pekat ut som exempel på den onda kulturelit som "verklighetens folk" inte kan relatera till.
Den rättegång som dömde konstnären för oredigt förfarande (!) och våldsamt motstånd slog också fast att flera utsagor som lämnades av de läkare som behandlade Odell under aktionen inte stämde. Vi väntar fortfarande med spänning på socialminister Hägglunds reaktion. Eller är det kanske så att också psykvård är någonting främmande för verklighetens folk?
Så jobbar vi med nyheter