Jag tittar på några bilder i den amerikanska tidningen Herald Tribune. Den som berör mig mest föreställer en äldre kvinna, Mrs Saxon, som står och sopar jordplätten framför sitt hus i Moore, den vita arbetarklassförorten till Oklahoma City som drabbades värst av den stora orkanen drog fram för några veckor sen. Det finns bilder, flera bilder, på den enorma förödelsen också men det är alltså Mrs Saxon jag fastnat för. Hennes hus har klarat sig med ett nödrop men många andra hus i närheten har förvandlats till bråte, en röra av tegel, cement och träflisor, och där bara sopar och sopar hon.
Det ser surrealistiskt ut men jag förstår henne: hon försöker skapa ordning i kaos, hon försöker återupprätta vardagen. Likadant var det med kvinnorna i Sarajevo under belägringen: elektriciteten var nyckfull, oftast hade de ingen ström på dagarna men om strömmen kom på mitt i natten kunde de stiga upp och baka bröd. Ett något mindre heroiskt exempel utgör min goda vän Marjorie i San Francisco: under en större jordbävning för runt tjugo år sen kröp hon först darrande ihop under sitt skrivbord medan böckerna rasade ur bokhyllorna men så fort huset inte längre skakade gick hon ut och tittade efter om kvarterets italienska kafé hade öppet och när det visade sig att så var fallet gick hon in och drack en espresso. ”Jag hade blivit mera skrämd om det där kaféet hade varit stängt än jag blev av jordbävningen,” sa hon.
Men man kan fråga sig varför människorna i Moore bor kvar. Sen 1893 då området blev en del av Oklahoma City har de drabbats av tjugotvå orkaner med över hundra döda. Maj månads orkan drog upp en bana på tjugosju kilometer med tjugofyra döda, 1999 handlade det om runt sextio kilometer och trettiosex döda. Men folk flyttar inte, så fort stormen passerat är de ute och röjer och sopar. Under orkanen hade familjen Saxon krupit ihop i sitt badrum med kuddar över huvudena, andra hade låst in sig i sina källare. Alla hade varit medvetna om att det mycket väl kunde vara deras sista stund. Mrs Saxon förklarade: ”I Kalifornien har de jordbävningar. I New York har de cykloner. Överallt har de någonting. Vi har valt den här platsen framom alla andra. Det är en bra plats att vara på. Det är hemma.” Min vän Marjorie skulle ha kunnat säga samma sak. Noga taget kunde man också fråga sig varför hon bor kvar.
Det är så det är, folk bor kvar. De ligger något stort i det. Också många av Tysklands judar bodde kvar efter 1935 då Nürnberg-lagarna hade införts och berövat dem deras medborgarskap och rätten att gifta sig med icke-judar. Det skulle de inte ha gjort men de tänkte nog: ”Det är hemma.”