Obygdens språk ett kulturarv
Bildningskanon. I december 1913 utsågs två nordister i Uppsala, Herman Geijer och Torsten Ericsson, att leda arbetet med en nystartad systematisk undersökning av svenska folkmål. I dag är arkivet en del av Institutet för språk och folkminnen (SOFI), skriver Agneta Lilja.
Agneta Lilja är lektor i etnologi vid Södertörns högskola och recensent på UNT:s kultursida.
Foto: Rolf Hamilton
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Undersökningarna var resultat av en i samtiden omfattad känsla av att ett gammalt samhälle och ett fornärvt språk höll på att försvinna. Det var hög tid att rädda det som ännu gick att rädda från det som kom att kallas "det gamla bondesamhället". De svenska folkmålen hotades - liksom folkkulturen i stort - av utrotning och om inte nordisterna ingrep skulle snart ingen längre vare sig tala eller förstå gutamål, jämtska, älvdalska eller överkalixmål. Allt skulle slätas ut så att regionala och lokala variationer skulle vara borta. Att detta var tecken på kulturell utarmning var självsagt.
Som ett hjälpmedel i uppteckningsarbetet, vilket vanligtvis skedde med papper och penna, använde forskarna det så kallade landsmålsalfabetet, som konstruerats år 1879 av professorn i slaviska språk i Uppsala, Johan August Lundell (1851-1940). Det var ett fonetiskt alfabet där varierande uttal av språkljuden fått egna beteckningar. Men man utnyttjade också - om än i ganska liten utsträckning - den moderna teknik som fonografen (patenterad 1877) representerade. På 1930-talet togs även grammofonen i bruk. Då graverades det mänskliga talet in på vaxskivor direkt i fältet. Tekniken var förhållandevis funktionell jämfört med den komplicerade fonografen. Problem fanns dock. Grammofonen vägde 50 kg, vilket gjorde den svår att transportera, den krävde ström, vilket inte fanns att tillgå överallt ute i bygderna och varje skivsida rymde endast några minuters inspelning, varför man ideligen måste göra avbrott för att byta skiva. Fältarbetet blev därför ofta påfrestande både för forskaren och för de dialekttalande sagesmännen.
De mest åtråvärda folkmålen ansågs finnas på landsbygden och gärna långt ifrån huvudstaden i vad som kallades "avlägsna socknar" och "svårtillgängliga bygder". Språkmännen skulle likt spårhundar söka upp de allra äldsta i bygden infödda folkmålstalarna och från dem få det oförstörda, genuina, av den moderna tiden opåverkade språket. Geijer sökte sig med förkärlek till Ångermanland och Jämtland. I Jämtland fann han 1914 en spännande utmaning, nämligen "början till ett nytt dialektområde, vars utsträckning åt öster ännu [var] okänd".
En påföljande undersökning 1918 visade att Rödön "blivit relativt föga berörd av den med järnvägen följande utvecklingen", platsen hade alltså bevarat en ålderdomlighet som han nu kunde dokumentera. Detta var idealt för den undersökning vars främsta mål var att samla kunskap om det gamla "för vårt folks kännedom om sig självt, sitt språk ock sin odling i nutid ock framtid".
1930 hade undersökningen, som då bytt namn till Landsmålsarkivet (ULMA), vuxit kraftigt både vad gällde samlingar och personal. Verksamheten flyttade till större lokaler i Carolina. Den var då sedan länge inriktad inte bara på folkmålen utan också på folkminnen i vid bemärkelse. Nordister och etnologer arbetade sida vid sida med att dokumentera språk och levnadsförhållanden, föreställningsvärldar, trosföreställningar och diktning i Sverige. Länge var verksamheten inriktad på det äldre samhället, men från 1960-talet när verksamheten fick egna lokaler lades fokus till samtiden.
Nu är arkivet, som i dag är en del av Institutet för språk och folkminnen (SOFI), beläget i Arkivcentrum. Jag rekommenderar ett besök, kanske för att på plats ta del av de uppteckningar Herman Geijer gjorde under sina fältarbeten på 1910-talet, då "folkmålet i sin gamla form ? endast som spridda lemningar ock minnen [lät] sig uppsöka ock iakttaga".