Oates: "Jag har haft ett dåligt år"

Hon har skrivit nära hundra böcker, är en av USA:s mest kritikerhyllade författare och ständig favorit till Nobelpriset i litteratur. Men efter makens död har Joyce Carol Oates haft svårt att hitta tillbaka till skrivandet.

Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates dagböcker finns nu utgivna på svenska.

Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates dagböcker finns nu utgivna på svenska.

Foto: Scanpix

Kultur och Nöje2009-07-09 09:15
Den påtagligt magra 71-åriga kvinnan som tar emot på Grand Hotel i Stockholm är trött efter en tids kringresande i Europa. Hon längtar hem till lugnet och rutinerna i sitt hus i Princeton, New Jersey. Sedan debuten i början av 1960-talet har Joyce Carol Oates skrivit nära 60 romaner, över 30 noveller men också poesi, essäer och pjäser. Hennes skildringar av samtidens Amerika och dess underliggande psykologi har gjort henne till en av världens mest erkända och omtalade författare. Nu finns delar av hennes dagböcker utgivna på svenska, den 600 sidor långa Dagbok 1973-1982.

Joyce Carol Oates började föra dagbok på nyårsdagen 1973. Hon bodde i London men längtade desperat hem till USA och hemlängtan tillsammans med mörkret och kylan i London gjorde henne deprimerad. Dagboken blev en en väg ut, en slags författardagbok där hon provade olika idéer. Men den öppnar också dörren till något väldigt privat.
- Jag vet att den är väldigt personlig. Men jag hade aldrig en tanke på att den skulle publiceras. Det var min förläggares förslag, säger Joyce Carol Oates.

I dagboken skriver Oates om skapandets våndor, äktenskapet, vardagslivet, åldrandet och kravet på att axla rollen som "författaren Joyce Carol Oates". Kända författarvänner som John Updike, Philip Roth och Susan Sontag dyker ständigt upp, liksom maken Raymond Smith. När han avled förra året hade paret varit gifta i 38 år. Det gör det svårt för Joyce Carol Oates att själv läsa dagboken.
- Att öppna dagböckerna är väldigt bitterljuvt för mig. När jag skrev dem levde min man och mina föräldrar. Även om jag klagar i dagböckerna ibland hade jag hela min familj. Det hela är väldigt, väldigt sorgligt.

Livskamratens död har inte bara påverkat hennes liv, utan också hennes skrivande.
- I början kunde jag inte skriva särskilt mycket alls. Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att skriva på samma sätt som tidigare. Jag har förlorat en del av mitt självförtroende. Jag har haft ett dåligt år, och har tappat en stor del av min bärkraft. Men det kanske kommer tillbaka, jag vet inte.
- Jag har en massa anteckningar som jag skrivit ned nu när jag har varit ute och rest. Kanske tittar jag igenom dem när jag är tillbaka i mitt hem i Princeton.
För att kunna skriva överhuvudtaget måste man visserligen vara ensam mycket, enligt Joyce Carol Oates. Tänka, dagdrömma. Själv ser hon aldrig på tv, utan ägnar den tid hon då inte skriver åt "huset, ekonomin och trädgården". Och till att läsa. Just nu ligger faktiskt den svenske journalisten och författaren Bengt Ohlssons roman Gregorius på nattduksbordet.

Joyce Carol Oates egna romaner betecknas ofta som psykologiska samhällsskildringar där våldet får ta stor plats.
- Jag försöker skriva om universella ämnen. De kan vara tragiska, men mitt fokus ligger egentligen på våldets konsekvenser, efterspel och hur människor hanterar den. Jag skriver ofta om kvinnor och barn, hur de hanterar våldsamma händelser. Det är den typen av litteratur jag själv tycker om att läsa.
Med romanen Blonde, som kom ut 2001, fick Joyce Carol Oates en bred läsekrets i Sverige. Den delvis fiktiva romanen om Marilyn Monroes liv engagerade läsare som tidigare inte varit bekanta med författaren.
- Jag tycker om många av mina karaktärer. Men Norma Jean Baker är en verkligt stark personlighet och jag kom henne otroligt nära. Jag upptäckte att hon var en briljant skådespelare, men otroligt underskattad. Jag ville återupprätta hennes värdighet på något sätt, och hela arbetet med boken var en fin upplevelse för mig.

Hon är ständig favorit när spekulationerna om vem som ska få Nobelpriset i litteratur sätter i gång varje år. Men det är ingenting hon funderar över. Det kan hon inte.
- Jag är medveten om spekulationerna, men det är bortom min kapacitet att känna något inför det. Sedan min man dog har jag svårt att bara att göra det jag måste. Jag blir distraherad och melankolisk. Så saker utanför, som kommer från den stora världen, påverkar mig inte.
Fakta: Joyce Carol Oates
Född: 1938 i Lockport, USA.
Yrke: Författare, professor i litteratur vid Princeton University.
Debuterade 1963 med "By the North Gate".
Skriver även under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly.

Utgivning på svenska (urval):
- Gör med mig vad du vill (1976)
- Morgonstjärnan (1981)
- Bellefleur(1982)
- Ljusets ängel (1984)
- Cybele (1985)
- Vintersolstånd (1986)
- Marya - ett liv (1987)
- Men tiden går (1988)
- Om boxning (1988)
- Dom där (1990)
- Amerikansk aptit (1991)
- Bittert som mitt hjärta (1992)
- Foxfire - en tjejligas bekännelser (1994)
- Vad jag levde för (1996)
- Det var vi som var Mulvaneys (1999)
- Blonde (2001)
- Mitt i livet (2002)
- Jag ska ta dig dit (2003)
- Den tatuerade flickan (2004)
- Fallen (2005)
- Älskad, saknad (2006)
- Djur (2006)
- Svart flicka, vit flicka (2007)
- Dödgrävarens dotter (2008)
- Älskade syster (hösten 2009)

Joyce Carol Oates om...
Sin popularitet:
"Jag är inte populär jämfört med Danielle Steel, J K Rowling eller John Grisham. Jag är ingen kommersiell författare och skriver inte för att sälja böcker. I stället fokuserar jag på mysteriet med den mänskliga personligheten. Jag är väldigt intresserad av människor och historier, hur människor hanterar sina öden. Litteratur för mig är en slags sympati, genom att läsa kan man sympatisera med andra människor. Det handlar om en moralisk och generös gest."

Sina europeiska läsare:
"De ser nog mina böcker som ett fönster in till Amerika. Mina porträtt är autentiska och ni kan nog lära er av mina böcker att Amerika är ett väldigt individualistiskt, tävlingsinriktat samhälle, som fortfarande är fientligt inställt till olikheter."

Om kritik:
"De radikala feministerna tyckte inte om det jag skrev på 1970-talet eftersom jag skrev om män, och ofta framställde dem i sympatisk dager. De såg männen som fiender. Så upplever jag inte att det är längre. Men mainstream-feministerna, de som tycker att män och kvinnor ska ha lika lön för samma arbete till exempel, har aldrig haft några problem med mig."
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!