– Vi tog oss vatten över huvudet och gjorde för många spelningar, helt enkelt. Verkligheten kom i fatt oss, förklarar orgelspelaren Anders Ljunggren bandets tillfälliga frånvaron från scenerna.
Duon gör allt själva, från fraktandet av instrument till administration av turnéer. På dagtid har de vanliga jobb.
– Pausen var precis vad vi behövde. Nu är vi inne i en kreativ fas igen och det är den allra roligaste fasen, då vi skapar nya låtar. Tanken är att det ska komma ett album någon gång nästa år, säger duons batterist Staffan Ljunggren.
Även om Trummor & Orgel började som ett retroband med tydliga 60-talsrötter så har de med tiden hittat nya vägar bortom hammondjazzen och den psykedeliska rocken.
– Tidigare skapade vi musik efter hur instrumenteringen såg ut. Numera gör vi låtar, helt enkelt, som vi råkar spela med den här sättningen. När vi började spela trummor och orgel så var det också naturligt att gräva i det förflutna, exempelvis det som Hansson & Karlsson spelade in på 60-talet, säger Anders Ljunggren.
- Vi har dock aldrig sett det som ett självändamål att göra retromusik. Vi söker hela tiden ny ”input” och vi kommer båda från indiepophållet.
Vad lyssnar ni på just nu?
– Ett favoritband är Two door cinema club (electropop/indiepop) och de är ju ganska långt ifrån Trummor & Orgel musikaliskt, säger Anders Ljunggren.
Hur är det att spela instrumental musik på rockklubbar, egentligen?
– Det ställs andra krav på instrumental musik. Vi har ju spelat med sångare tidigare (Ebbot Lundberg, Magnus Carlson m fl) och det märks att publiken fokuserar mycket på texten. Fast det händer att publiken sjunger med i våra låtar också, vilket är ganska kul, säger Staffan Ljunggren.
Det måste vara speciellt att spela trummor i just Trummor & Orgel? Ditt instrument har ju en ovanligt framträdande position.
- Det är det ultimata om man gillar att spela trummor. Jag har många fria ytor att göra saker på och det handlar inte bara om ett enkelt komp. Det är fantastiskt kul att få brodera ut trumspelet. Vi brukar säga att det är Anders som bygger skelettet på låtarna med orgeln och sedan förser jag det med muskler, skrattar Staffan Ljunggren.
Hur kom det sig att det blev just hammondorgel för dig då, Anders?
– Jag spelade klarinett i tonåren och funderade på att försöka söka in till Musikhögskolan. Senare började jag spela bas i ett 60-talsinspirerat popband innan jag provade orgeln.
Det är ett rätt så otympligt instrument, eller hur?.
– Jo, jag minns när du hade köpt orgeln och vi kämpade med att få upp den tre trappor till ditt studentrum. Och när vi väl hade lyckats, då fungerade den inte, säger Staffan Ljunggren.
– Precis. Och inte nog med det. Sladden visade sig lukta gammal falukorv också eftersom den hade varit med på så många rökiga spelningar.
Vad är det för hammond du har, förresten?
– Det är en M 100, den vanligaste hammondorgeln på 60-talet. Många undrar varför jag inte spelar på hammondorglarnas ”kronjuvel”, B3:an, men jag tycker att den har ett alldeles för tjockt och köttigt ljud. Dessutom saknar den vissa funktioner som till exempel reverb.
Finns det många hammondnördar?
– En del. Det finns två sorter kan man säga. Den ena sorten älskar ljudet och köper hem fem dyra instrument som han sedan sitter och trycker på, bara för ljudets skull, inte för att spela på dem. Det är ungefär som om man skulle köpa en bil utan att någonsin lära sig att köra den. Den andra typen intresserar sig för hammondjazz och tekniskt snabba spelet, alla ”räkor” som man lägger på ”mackorna” (räka = jazziga trudelutter. Macka = ackord).
Vore det inte enklare att bara gå över till laptops?
- Haha. Jo, många frågar det faktiskt, om vi inte borde spela mindre instrument, flöjt eller något sådant. Jag tror inte det. Det är trummorna och orgeln som är Trummor & Orgels kännemärke. Däremot är vi inte främmande inför att ta in andra ljud. Kanske tar vi med oss en laptop på en turné framöver.