Nyårstankar om kulturjulen
KRÖNIKA. Ärade läsekrets, får jag fråga hur kultur-julen har varit? Ja, jag tänker nu inte i första hand på vilka böcker ni har läst, vilka teatrar ni har gått på eller vilka konserter ni lyssnat till, ty allt sådant är individuellt.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men när jag, då detta skrivs nyårsdagens morgon, tar upp ämnet kultur-julen tänker jag närmast på det som vi alla kan ta del av, nämligen det som erbjuds oss i radio och tv. Om nu allt detta skall kallas kultur har man naturligtvis ett mycket vidsträckt kulturbegrepp. Är julaftonens Kalle Anka kultur? Själv hör jag till det fåtal svenskar som aldrig sett hela programmet. Det beror inte på avståndstagande från denna tradition utan bara på att jag vid just den tiden alltid varit sysselsatt i köket för att lägga sista handen vid julbordet. Maten måste vara varm och dryckerna kalla, när familjen bänkar sig.
Ett program som inte är jultradition men som utan tvekan kan kallas kultur är Världens modernaste land av Fredrik Lindström med Peter Englund som samtalspartner. För det första är det så otroligt professionellt gjort att man häpnar. För det andra är det sakligt sett upplysande och träffsäkert. Som nu under en mellandag, då man tog upp svenskens påstådda konflikträddhet liksom tilltro till överheten. Lindström nämnde att han en gång köpt en tröja, som egentligen inte passade honom. Men han ville inte såra expediten. Det kunde ha varit jag eller rättare sagt, det har varit jag. Min fru kan berätta om att jag en gång köpte en - milt uttryckt - egendomlig kostym i London just för att inte göra försäljaren ledsen.
Vad gäller tilltron till myndigheterna påpekade Peter Englund övertygande att den har historiska rötter. Den jordbrukande klassen har i Sverige varit ovanligt fri och bönder suttit i riksdagen. Adeln/överklassen var deras motståndare som misstroddes, men inte kungamakten, vilka som än företrädde den. Det har även senare avspeglats i "folkets" förhållande till regeringen och dess organ. Alltså, när Bror Rexed deklarerade att inom hans verk skulle man säga du, så gjorde man det, även om föralldel allmän-duandet låg i luften. Då socialstyrelsen "ville"att man skulle ta fem skivor bröd lydde svenska folket. Om det är så nyttigt med många smörgåsar, får vara osagt. Men att vi nu alla kan säga du till varandra, det har gjort livet oerhört mycket lättare att leva i detta land.
Medlemmarna av det regerande kungahuset bör emellertid, anser jag, inte duas. À propos det erinrar jag mig att jag missat programmet om den höga familjens gångna år. Avslutningsvis ber jag emellertid att med därför anpassat titulerande få tillönska Deras Majestäter - ifall de nu prenumererar på UNT - och alla övriga läsare ett Gott Nytt År.