Nyanserad i varje fras

Några överraskningar är det knappast som bjuds. Stilmässigt rör hon sig tryggt i en kvinnlig amerikansk singer/songwriter-tradition, där Joni Mitchell och Carole King kan nämnas som några av föregångarna.Det är stillsamma relationssånger, fyllda till bredden av både förtröstan och sorgsenhet, med ett slags skörhet i tonfallet som tycks säga att detta är äkta vara, ingen Hollywoodprodukt. Sarah McLachlan är en driven multiinstrumentalist, men på Afterglow tycks de flesta låtarna vara uppbyggda kring pianot, även om gitarrerna tar stor plats i flera av spåren. Produktionen är smeksam, med inslag av svävande röstsjok som lite grann kan påminna om Enya. Det som övertygar är i första hand själva hantverksskickligheten, McLachlans styrka i att svarva fram dessa böljande vackra melodier som låter absolut personliga, med självklara handtag, oavsett att de bygger på alldeles vanliga harmonier.Och så förstås rösten, bärig och naken, nyanserad i varje fras. Sarah McLachlan klarar sig utmärkt på egen hand, vid pianot i återhållet glödande sånger som Answer och Dirty little secret. Det är i sådana stunder jag tycker bäst om henne. Själva albumtiteln tycks understryka att detta är en vårens mer behagliga sångfösare.