Nya Moodysson överraskar inte

Det var med bävan jag såg fram emot visningen av Lukas Moodyssons nya film. Han har alltid överraskat och gått sina egna, snåriga vägar. De senaste filmerna har dessutom följt en trend där det verkat som om han försökt minska sin publik så mycket som möjligt. Efter succéer som Fucking Åmål och Tillsammans slog kan knockout med skakande och hyllade Lilja 4-Ever, vilket dock inte gav samma publiksiffror. De som fanns kvar skrämdes bort med Ett hål i mitt hjärta och Container.
Hans karriär hittills har inte bara fått en svensk kritikerkår att jubla (oftast). Även utomlands har han ett gott renommé. Så när han drog i gång sitt stora projekt Mammut verkade det inte vara någon svårighet att få de skådespelare han förmodligen ville ha.

Michelle Williams (bland annat Brokeback Mountain) och Gael García Bernal är stora namn och precis de skådespelare som historien här behöver, de gör båda en fingertoppskänslig och imponerande tolkning av sina roller. De spelar ett lyckat New Yorkpar, Ellen läkare, Leo dataspelsdesigner. Ekonomiskt oberoende och med en förtjusande dotter, Jackie, sju år. Henne "hinner" de dock inte umgås med så mycket på grund av sina jobb. Hon tillbringar i stället större delen av sin tid tillsamman med den filippinska "nannyn" som i sin tur inte kan vara med sina barn förrän hon tjänat in tillräckligt med pengar...

Lukas Moodysson har haft ett barnperspektiv i det mesta av sitt filmande och här är det mer än tydligt. Han vill visa på hur korkat det är av dem som kan vara med sina barn att inte vara det. Och hur de rikas utnyttjande av jordens resurser - det må vara råvaror eller människor - får svåra konsekvenser. Inte minst slår han på den i Sverige ofta naiva "Thailandturismen" dit vi kommer som antingen skrupellösa sexköpare eller aningslösa kolonialherrar. Fokus skiftar från den fashionabla Manhattanvåningen till fattigdomen i Thailand och Filippinerna.

I mycket är det kvinnornas film. Det är de som försöker få till det hela medan männen mer ansvarslöst vandrar runt i periferin eller blir gärningsmän. Annars är det mest egoism, svek, aningslöshet eller stoppa huvudet i sanden som gäller.
Moodyssons budskap är i högsta grad angeläget, det framstår tydligt från filmens första minuter Problemet är att det som så mycket annat välvilligt efter ett tag framstår som en bit övertydligt. Man inser snabbt vad han vill ha sagt och det blir lite lektion över det hela. Det hindrar inte att man hela tiden sitter med spända nerver och inväntar vad som ska ske. Att det måste gå illa inser man.

Filmen är som helhet välgjord, bildvacker och berör starkt i vissa sekvenser. Den kan påminna om Babel i vissa delar och då kommer tyvärr Mammut till korta. Moodysson är som han själv sagt mer sorgsen än arg denna gång och det är kanske det som känns. Så här är verkligheten och det gör mig ledsen. Förhoppningsvis berör filmen ändå till att vi kan ändra på våra beteenden. Tveksamt om Moodysson tror det.

Nya Moodysson överraskar inte

När Sveriges mest oförutsägbara filmare återvänder till vita duken efter tre år är det med en angelägen, välgjord men tyvärr också ganska förutsägbar film. Trots all svärta berör den inte riktigt på djupet, tycker Björn G Stenberg.