Nya konster i Gränbys djurliv

De kamouflerade surikatdjuren tycks behöva gruppens trygghet för att möta den förbipasserandes blick. Den lilla illern är lika osäker, som hade han tagit sig vatten över huvudet när han ställde sig själv på en piedestal i centrum. Men han står kvar, med ena foten kaxigt framför den andra.
– De är djur, men med mänskliga känslor och tankar, säger Anna Ehn, intendent för offentlig konst på kulturkontoret i Uppsala kommun och ansvarig konsult för Gränbyområdets konstnärliga gestaltning.

Hon hoppas att Emma Kronvalls konstverk kan väcka nyfikenhet och lite förvåning. Hon har sett hur vissa stannar upp när de cyklar förbi och får syn på skulpturerna. Hur de vänder tillbaka.
– Som den här björnen. Först ser man kanske inte vad det är. Sen upptäcker man att det är en björnbak längst ned i röret och ett litet huvud som tittar upp på toppen.

Just detta: att stanna upp ett slag, komma på andra tankar. Att liksom björnen och illern lyfta sig över det här vardagliga som man så lätt fastnar i. Det kan den offentliga konsten hjälpa en med tror Anna Ehn.
– Man kanske inte alltid tänker på den eftersom man ständigt har den omkring sig. Det kan ta flera år men så plötsligt en dag hugger den tag i en och väcker en genklang någonstans: man har fått en ingång för att man känner igen det som konsten uttrycker.

Skulpturerna delar plats med Gränbys övriga djur i det stora grönområdet i anslutning till 4H-hägnen. Härifrån kan man se Uppsalas karaktäristiska siluett: Domkyrkan, Slottet.
– Det är nära till storstaden, men samtidigt har man något eget här i Gränby. Det kanske djuren kan symbolisera. Liksom salamandrarna som vägrar flytta härifrån har de integritet.