Ny kammarkör med stor potential
I april 2004 bildade nationellt och internationellt välkände kördirigenten Robert Sund sin egen Kammarkör. Medlemmarna i den 24 sångare starka kören har tidigare erfarenhet som medlemmar av etablerade körer. Robert Sunds Kammarkör har redan varit i Tyskland och skördat lagrar och i lördags fick man i Missionskyrkan höra vad man sjungit där Uppsalapremiär alltså.
Körsångarna hade både stora tonregister, enorm dynamik och en rejäl klangfärgs- palett att utnyttja. I första konsertstycket, Johannes Brahms Fest- und Gedenken-sprüche, tyckte jag mig märka att vissa enskilda körsångarröster markant skilde sig från andra; en ojämn helhetsklang från kören alltså. Men den åsikten fick jag allt äta upp! Många solistinsatser inifrån kören, och ibland en körplacering som tvingade en att höra enskilda röster, bevisade att man tänkte utnyttja klangdifferenserna med bravur.
Många verk framfördes under kvällen. Jag nämner här de som gjorde störst, nega- tivt eller positivt, intryck på mig. Om framförandet av madrigalcykeln Sestina av Claudio Monteverdi tyckte jag inte. Denna ton- och ordmåleriska musik kunde gott ha framförts med en sångare i varje stämma i stället för den till romantisk tolkning inbjudande stora sångarskaran (enda verket under konserten där man kunde tycka att kören var för stor).
Vad som däremot gjorde stort positivt intryck var de två fromma styckena av Francis Poulenc: Salve Regina och Exultate Deo. Den första bönesången till jungfru Maria klingade förvånansvärt sakralt och vackert. Men i den andra lovsången kom en del av de förväntade "tonfräckisarna", inte minst i det underbara, oväntade slutackordet. Två nutida tonsättare som arbetar med liknande klangmedel för att uttrycka människans inre ljus, svensken Jan Sandström och amerikanen Eric Whitacre, fick sina verks dynamiska ackord och växlande klangfärger föredömligt gestaltade.
Och konsertfinalen, med dansken John Höybyes Tre lyse motetter i stereo, blev en i alla avseenden mäktig final. När kören (eller solister därur) inringade publiken utsattes lyssnarna för sekvenser av klangfärger i överväldigande dynamik eller tonslingor med ursprung i gregoriansk sång. Fantasieggande fyndig musik, lika förtrollande uttolkad. Robert Sund har som vanligt hittat en guldgruva och har här sångare som han med sin precisa arbets- och dirigentteknik kan utveckla till något riktigt stort i arbetsgemenskapen kring denna Kammarkör med så stor potential.
Så jobbar vi med nyheter