Så var partyt över och vi plockar ned ballongerna. I alla fall rent bildligt. Projektet Uppsala–Dublin literary week är avslutat. Under nästan en vecka har Uppsala haft besök av författaren och dramatikern Dermot Bolger och skådespelaren Ray Yeates. Det har varit teater på Gottsunda Dans & Teater, uppläsningar på biblioteket och English Bookshop, diskussioner på stadasteatern. Och framför allt ett gnistregn av idéer om hur litteraturen kan och ska användas i stadsrummet, för att framkalla stadens berättelser.
Det är ett sådant arbete som har bedrivits i Dublin – med pjäser om förorten Ballymuns historia, byggd på invånarnas egna berättelser, med exempel från den ”busskurs- och anslagstavle-poesi" som Dermot Bolger skrivit, där halva dikter satts upp på allmän plats med uppmaningar till människor att skriva klart dem.
Plötsligt kändes mycket möjligt – om vi lyfte fram mer av det goda arbete som redan görs och sedan tillsatte lite tingelingpulver.
Men över diskussionerna låg ett moln – nyheten om biblioteksbranden i Sävja. Det är något oerhört när man bränner ned ett bibliotek. Vad som brinner upp är våra gemensamma berättelser och vår gemensamma kunskap. Och kanske har vi inte ännu förstått vilken avgörande händelse det var.
Och den opinion och det engagemang som kommit fram i nätverket ”Operation Sävja” är nog det allra mest positiva som en katastrof av det här slaget kan föra med sig. I fyra–fem år nu har man talat om ett nytt kulturcentrum i Sävja. Det hela har, som så ofta i Uppsala, blivit en långbänk. Men politiker och tjänstemän måste möta den sociala aktivismen kring Operation Sävja.
I intervjuer och artiklar återkommer man till att vad som behövs är just mötesplatser. Mellan människor i olika åldrar, mellan människor med olika bakgrund. Ett rum för olika berättelser och erfarenheter. Vilket var just vad Bolger och Yeates ständigt återkom till att man velat bygga kring till exempel Axis Arts Centre i Ballymun.
Jag tror att Uppsala just nu har möjligheten att visa att man är öppen för att skapa något nytt. Jag tror också att det rör sig om vad man brukar beskriva som ett ”fönster” i tiden.
Tack vare aktivismen i Sävja finns möjligheten att visa att det även i Sverige går att skapa den sortens mötesplatser, med hjälp av nytänkande och öppenhet (och gärna lite eld i baken). För den möjligheten uppstår bara genom människors lust att skapa något, att bygga nytt. Just det som i stunden finns kring Operation Sävja.
Satsningen på ett nytt och annorlunda kulturcenter, utifrån de människor som har idéerna på plats, skulle kunna vara ett energiktillskott för hela Uppsala. Ungefär som skett i Dublin.