– Jag är tillräckligt gammal för att våga vara den jag är, säger hon.
På morgonen samma dag som jag och Elsie Johansson har stämt möte talar jag med henne på telefon.
– Jag ska se uppsättningen för första gången, så det här är en spännande dag. Jag har ingen aning om i vilket tillstånd jag befinner mig när vi träffas!
– Du kanske kommer att vara traumatiserad, skojar jag innan vi lägger på.
När jag några timmar senare kliver över tröskeln till hennes ljusa lägenhet är hon nyss hemkommen från repetitionen. Hon ser sammanbiten ut, och jag undrar om jag blir tvungen att äta upp mitt skämt.
– Det känns bra, men det är klart att det är omtumlande, givetvis. Nu har jag lämnat över verket. Det här är andras tolkning. Jag gick in med föresatsen att jag skulle nollställa mig själv och se den som en teaterföreställning vilken som helst.
Så om du försöker se det utifrån. Vad tycker du om resultatet?
– Det är djupt berörande. Mycket engagerande. Det finns en del komiska poänger, visst, men det är i grunden ett existentiellt drama. Det blev ännu tydligare för mig nu när jag såg uppsättningen än vad det var när jag skrev pjäsen.
Elsie Johansson är autodidakten som hyllades för debuten Brorsan hade en vevgrammofon 1979 och sedan dess ofta etiketterats som ”arbetarförfattare”. Hon har skrivit diktsamlingar, kåserier, ungdomsböcker och romaner – bland vilka böckerna om Nancy kanske är de mest prisade och berömda. Vid 80 års ålder debuterar hon nu dessutom som dramatiker.
Hjärterhus är ett kammarspel om två äldre kvinnor, en tillknäppt nunna och en vild konstnär, som en gång var barndomsvänner och nu möts igen på ålderns höst. Mellan dem vilar något mörkt ouppklarat som tvingar fram en uppgörelse.
Du har sagt att pjäsen handlar om döden, kärleken, lusten, Gud och befrielsen.
– Ja, det kan man säga.
Kan du berätta något mer?
– Jag tillåter mig bland annat att vara ganska kritisk mot det religiösa budskapet så som det brukar tolkas i kyrkorna. Inte minst det här som varit så välbekant under mitt långa liv, nämligen att kroppen är syndig. Det är fruktansvärt hur människor varit tvungna att bekämpa sina naturliga lustar och glädjeämnen.
Regissören Sunil Munshi har sagt att du skrivit med ett ovanligt sexuellt språk den här gången.
– Ja, det har varit nödvändig. De två kvinnorna i pjäsen är båda medvetna om att de delar väldigt mycket, men nunnan vill förneka det och därför provocerar konstnären väldigt starkt för att spräcka fasaden och äntligen kunna få den här låsta människan att slå näven i bordet och skrika: håll käften!
Hur känner du inför att ta upp kontroversiella frågor i den här formen? Allting blir ju väldigt påtagligt och konkret på en teaterscen.
– Det har varit en vånda hos mig, och den sitter kanske kvar. Många går säkert omkring med föreställningen att jag är en väldigt menlöst snäll och sådär spisvarm person. De kommer att bli förvånade. Visst är jag är snäll, men menlös är jag inte.
Jag anser att det finns en tendens hos journalister att sentimentalisera och exotisera dig och din fattiga bakgrund. Tycker du att man fokuserat för mycket på din biografi?
– Ja, det är att förminska mitt arbete. Det tycker jag verkligen. Sedan är det ju klart så att min barndom har stor betydelse i mitt liv, för mina värderingar framför allt. Jag blir till exempel vansinnigt förbannad när jag ser hur människor med bristande bildning blir hånade. Jag hatar det vet du! Då brinner det till.