– Mitt fokus är mitt skrivande. Här i Sigtuna har jag ro att fortsätta med det, säger Ragip Zarakolu, när UNT träffar honom i Sigtunastiftelsens bibliotek.
I drygt ett av två fristadsår har han bott i en liten lägenhet här på Sigtunastiftelsen. Det lyser av glädje i hans ansikte när han berättar om utsikten över Mälaren från fönstret i det tillfälliga hemmet.
– Det påminner om min uppväxt på en av öarna i Marmarasjön vid Istanbul. Det är faktiskt samma sorts träd här.
Vilsamma violinsonater strömmar diskret ur biblioteketets högtalare och han visar sin skrivplats vid en dator i ett mindre bokklätt rum. Bredvid tangentbordet ligger en tjock bok med 700 ögonvittnesskildringar från folkmordet av armenier som skedde i dåvarande Osmanska riket samtidigt som första världskriget pågick.Turkiska nationalister dödade tusentals armenier, men också människor från andra etniska grupper.
I dagens Turkiet är händelserna fortfarande laddade att prata eller skriva om. 2007 sköts en av hans vänner, den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink, med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Han kallades landsförrädare av regeringen för att han hade skrivit om just detta folkmord.
– Jag skriver själv om det armeniska folket, men inte bara om dem. Det jag vill skildra är kampen för mänskliga rättigheter för olika minoritetsgrupper i Turkiet genom århundradet, säger Ragip Zarakolu.
Kampen för mänskliga rättigheter är också den röda tråden i hans egen utveckling. Hans engagemang började på 1970-talet, när han som ung student i ekonomisk filosofi vid universitetet i Istanbul engagerade sig i manifestationer.
– Första gången jag arresterades var 1970 för en artikel jag hade skrivit om Vietnamkriget. Det var inte populärt hos den USA-vänliga turkiska regeringen. Andra gången var året därpå för att jag samarbetade med Internationella Amnesty, som av de styrande ansågs vara en terroristorganisation. Jag arrangerade kampanjer för samvetsfångar.
Ragip Zarakolu berättar att han precis hade antagits som doktorand i ekonomisk filosofi när hans handledare och professor blev dödad av en grupp ur ultrahögern. Så det blev aldrig någon examen för hans del.
Sammanlagt har han själv stått anklagad vid mer än 40 rättegångar och han har suttit i fängelse många gånger.
– Jag och min förra hustru hade ett förlag tillsammans. Vi gav ut böcker som handlade om det armeniska folkmordet och om den kurdiska frågan. För det fängslades vi flera gånger och det hände att vi torterades också, berättar han lugnt.
Och skrattar lite galghumoristiskt när han säger att under en av sina fängelsevistelser passade han på att lära sig kurdiska, av en fängslad kurdisk ledare som bland annat hade en akademisk examen från Uppsala universitet.
– Han hade två timmars språklektion med mig på förmiddagen och så hade vi två timmar fysisk träning på eftermiddagen. Det var lärorikt att vistas i fängelset och dela villkor med dem som jag kämpar för.
Dådet i Paris har berört honom djupt. Ett av offren, karikatyrtecknaren Georges Wolinski, var en av Ragip Zarakolus privata vänner. De träffades då Wolinski besökte Istanbul för att ställa ut sina bilder (!) några år tidigare.
Ragip Zarakolu har också förlorat skrivande kollegor vid liknande attacker i sitt hemland, till exempel på en turkisk litteraturfestival 1993, dit han själv var bjuden men hade fått förhinder. Tjugo människor dog och enligt honom skyddade den turkiska armén gärningsmännen.
Nå, men vad tycker du nu om att Turkiets president gick med i stöddemonstrationen för Charlie Hebdo i Paris och sedan åkte hem och totalförbjöd tidskriften?
– Det var trevligt att han medverkade i protesten, men han borde stödja tryckfrihet och åsiktsfrihet även i Turkiet, säger Ragip Zarakolu stilla.
Nästa vecka ska han träffa den kurdiska poeten Mehmet Emin Bozarslan som bor i Uppsala.
– Äntligen, det är en poet jag hyser stor respekt för. Vi har träffats fyra gånger förut, första gången när jag var i Sverige 1995.
Framtiden då, hur ter sig den?
– Jag vill gärna forska vidare om flyktingproblematiken efter första världskriget och Fridtjof Nansens (norsk upptäcktsresande och diplomat) engagemang i den armeniska flyktingproblematiken. Men jag får se vart jag tar vägen när fristadstiden är slut. Kanske jag stannar i Sverige eller åker till Norge. Jag har några erbjudanden som jag kan ta ställning till, säger Ragip Zarakolu.
Och så återgår han till sin fridfulla skrivplats bland böckerna i Stigtunastiftelsens bibliotek.