”Rien à faire” – ”Inget att göra”. Denna enkla öppningsreplik ur Samuel Becketts klassiska pjäs I väntan på Godot (1953) har jag alltid hållit för en av litteraturhistoriens allra bästa inledningar. Den fångar i tre ord inte bara stämningen i Becketts pjäs utan också en hel livskänsla, en tidsanda. På något sätt finns hela efterkrigstidens pessimism och den kollektiva chocken över krigets ofattbara fasor fångade i denna uppgivna, lakoniskt konstaterande och svartsynt hopplösa replik: ”Inget att göra” – ”Rien à faire”.
Becketts inledning gör precis vad en god början bör göra. Den slår an en ton, introducerar en känsla, ger en försmak av pjäsens atmosfär och tema. Men den är också, likt alla riktigt bra inledningar, en sammanfattning av verket som helhet. För skulle man så kort som möjligt beskriva vad Becketts pjäs om de två ihärdigt väntande luffarna egentligen handlar om kan man knappast säga det bättre än att det handlar om hur det känns att ha ”inget att göra”.
Är inledningen dessutom genial, som i fallet Godot, lyckas den säga något utöver sig själv; beskriva en tidsepok eller livskänsla. Till denna kategori får man även räkna in en av världslitteraturens mest berömda inledande meningar. Jag tänker på Albert Camus lika koncentrerade som uttrycksfulla början på romanen Främlingen (1942), som koncist formulerar den upplevelse av avtrubbad apati och distanserad likgiltighet som existentialisterna med sådan skarp blick genomskådade och gestaltade: ”Idag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.” Det säger liksom allt.
Man kan utan överdrift säga att inledningen på en roman, pjäs eller dikt är avgörande för hur läsaren kommer att uppfatta och komma ihåg verket. Inte sällan är det just början man minns, de där öppnande orden som så ofta fastnar i det folkiga medvetandet och blir kulturellt allmängods. Långt ifrån alla har läst Gösta Berlings saga eller Hemsöborna men de flesta kan nog ändå lätt citera dess upptakter; Lagerlöf med sin präst i predikstolen och Strindberg med sitt höganäskrus runt halsen.
Det är med andra ord av yttersta vikt för författaren att han eller hon får till en bra början. Det är ju där läsarens intresse snabbt ska fångas. För att göra detta finns så klart många knep, men frågan är om inte det mest effektiva och fängslande sättet att få fart på en berättelse är att börja med vad Horatius i sin Ars Poetica kallade för ”in medias res”. Ett mycket flitigt använt berättartekniskt grepp som innebär att man startar direkt i händelsernas mest dramatiska centrum, istället för att genom exposition gradvis avtäcka miljö, karaktärer och intrig.
Ett av de bästa exemplen att på ett sådant sätt att kasta läsaren direkt in i handlingen är Franz Kafkas Förvandlingen (1915). ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” Säg den som inte skulle vilja läsa fortsättningen på en sådan inledning.
Ibland kan dock det motsatta, alltså en väldigt saklig och detaljrik exposition, vara det mest effektfulla. Här tänker jag främst på Robert Musils mycket ironiska introduktion till jätteromanen Mannen utan egenskaper (1930-32). Där börjar Musil med att minutiöst beskriva olika väderförhållanden, ”isotermer och isoterer”, ”lufttemperaturens vederbörliga förhållande till medeltemperaturen för året”, samt de ”aperiodiska månatliga temperaturväxlingarna”. Författaren går sedan över till att framställa himlakropparnas rörelser, ”solens och månens upp- och nedgång”, ”Venus och Saturnus olika faser”, samt ”vattenångans expansionskraft”. Allt för att till slut mynna ut i ett enkelt konstaterande: ”Kort sagt, för att använda en fras som ganska väl uttrycker de faktiska förhållandena, även om den är en smula gammalmodig: Det var en vacker augustidag år 1913.” Knappast in medias res men ändå ett skickligt sätt att med ett skratt fånga in läsaren.
Men så finns också den tveksamma början, den som likt P O Enquists Kapten Nemos bibliotek (1991) säger ”Nu, snart”, som letar efter den utblickspunkt där historien kan bli överskådlig och meningsfull, bli berättelse. Enquists berättarjag börjar hela tiden om, försöker tröstlöst få ihop den historia han försöker berätta. Och är det inte så för de flesta av oss (och är det inte därför vi tilltalas av romanens tydliga början och slut) att vi ständigt letar efter våra egna livs inledningar, väntar på att något, det verkliga livet, ska börja? Påminner vi inte alla lite om Becketts luffare och Enquists berättare? ”Inget att göra”, klagar vi. Men intalar oss ändå: ”Nu, snart”.
Läs även Sebastian Johans artikel om avslut.