Nu är mobilfilmen här

Senast som trettioplussare bör man ha insett att det inte är man själv som är regissör till filmen om sitt liv. Men inte Patrik Eriksson, 36-årig filmare från Göteborg. "En film av och med Patrik Eriksson" står det på affischen, och det är ingen underdrift: i 83 minuter får man följa den självupptagne singelkillen Patrik, filmad med mobilkamera av honom själv och hans kompisar - och trots det avgränsade ämnet och den begränsande tekniken är "mobilfilmen" en fascinerande filmupplevelse.

Visst finns scener som är uppenbart uttänkta för att filmas, men det spelar ingen större roll. Liksom i en dokusåpa är det personernas val att framställa sig på ett visst sätt som är det (enda) intressanta, inte nödvändigtvis hur det överensstämmer med verkligheten.
Och här har vi då ett gäng vuxna män som dissekerar den underliggande betydelsen av ett sms, djupanalyserar relationer och pratar känslor. Det är som ett franskt relationsdrama i helt annan dräkt: bara prat, prat, prat i en och en halv timme. Mycket av det skulle man inte vilja höra från sätet bakom på bussen, men när det medieras med mobilkamerans spöklikt flytande bilder på det här närgångna sättet verkar det plötsligt angeläget.
Den låga tekniska kvaliteten på bilderna skapar en känsla av intimitet och blir en tillgång som gör En enastående studie i mänsklig förnedring till en underligt varm film, antagligen på grund av det otvungna, självklara tilltalet mellan de som står bakom telefonerna och Patrik Eriksson själv.
Filmen kunde vara hur lång eller hur kort som helst. Som dokumentärfilm är den ovanlig i det att det inte finns någon tes som ska bevisas eller någon berättelse ur verkligheten som kan få en lösning eller fullständig genomlysning: återigen är det som dokusåpan, fast utan såpan. Ta det både som en rekommendation och en varning.

Nu är mobilfilmen här

Patrik Eriksson har regisserat filmen om sig själv, den självupptagne singelkillen. En enastående studie i mänsklig förnedring är filmad med mobilkamera och har blivit en märkligt varm pratfilm - som en dokusåpa utan såpa, skriver Mårten Markne.