I veckan sände SVT i 360 grader från Musikhjälpen i Linköping. För dem som inte vet vad det innebär så går det ut på att man tar på sig ett par specialglasögon och sedan får man uppleva sändningen som om man själv befann sig inne i studion.
Jag tittade själv med sådana glasögon och faktum är att det nog var det närmaste jag har kommit att befinna mig någonstans, utan att faktiskt göra det.
Den så kallade virtual reality-tekniken är ännu i sin linda och kvaliteten är fortfarande bristfällig, men som med all annan teknik kommer den förstås att förbättras framöver. Om ett antal år filmar och sänder nog de flesta av oss i 360 grader när vi får lust, i hög kvalitet. De möjligheter som sedan öppnar sig är fascinerande.
Tänk dig att du filmar årets julfirande i 360 grader. Sedan, om 40 år så tar du på dig glasögon (eller kanske är det linser som gäller då?) och upplever 2015 års jul på nytt. När du vänder på huvudet ser du din gamla farmor, död sedan 20 år tillbaka, öppna ett paket och nere vid dina knän springer din tvååring runt, tvååringen som numera är 42 år gammal.
Framtiden kommer helt enkelt att bli fantastisk för alla nostalgiker. Ta bara de gatubilder i 360 grader som Google och andra tar över hela världen. Dessa kommer givetvis att finnas kvar även i framtiden, och visst är det en kittlande tanke att kunna ta på sig ett par glasögon och sedan promenera ner för Drottninggatan i Uppsala så som den såg ut för 100 år sedan?
För ett tag sedan hittade jag en fantastisk film på nätet som slungade mig långt tillbaka i tiden. Vid krigsslutet 1945, när den en gång så pampiga huvudstaden Berlin låg i ruiner satte några sovjetiska soldater en filmkamera på ett lastbilsflak och körde runt.
I filmen kan man se mängder av hemlösa Berlinbor som rör sig till fots, till synes planlöst. Ibland möter kameran deras trötta, plågade och uppgivna blickar. En hel vägg har rasat på ett flerfamiljshus, men på andra våningen sitter en kvinna kvar i sin möblerade lägenhet. Det ser ut som ett dockhus. Samtidigt råder full aktivitet. En lång rad unga kvinnor i tidsenliga klänningar och frisyrer langar vattenhinkar mellan sig. Återuppbyggnaden har precis börjat.
Jag har sett många filmer från andra världskrigets slut men det som gjorde att den här grep tag i mig var att den var så omsorgsfullt färglagd och ljudsatt i efterhand. Det kändes som om man var där, på plats. Om filmen hade gått att uppleva med vr-glasögon hade jag förmodligen ramlat av stolen i ren hänförelse.
I framtiden kommer dåtiden att vara mer närvarande än någonsin. Om man vill få lite perspektiv på tillvaron och uppleva hur det var förr så kommer man bara att kunna ta på sig ett par glasögon och lämna samtiden för en stund. Om det i sin tur leder till att framtida generationer kommer att kunna lära mer av historien låter jag vara osagt, men man kan ju alltid hoppas.