Nostalgi och verklig innerlighet

Tillsammans med den tidige Bob Dylan är Simon and Garfunkel själva definitionen av akustisk popmusik, även om de ofta uppträtt med rockband. Men till skillnad från Dylan och andra 60-talsveteraner som Neil Young och Rolling Stones lockar Simon and Garfunkel inte ständigt nya lyssnare. Medelåldern i Globen är hög; duon riktar sig till dem som redan har ett förhållande till dem, lämpligt nog också den medelålders publik som fortsätter köpa skivor när ungdomarna hittar andra sätt att skaffa ny musik.Art Garfunkel berättar om när han och Paul Simon sjöng på gatorna i England "innan berömmelsen förändrade våra liv", när de verkligen behövde samla ihop pengar. Kontrasten är stor - nu kostar de bästa platserna i Globen närmare 1500 kronor eftersom duon kräver så mycket betalt. Grollet är utraderatMest säger det kanske om vilken publiken är; den väl bemedlade medelålders medelklass som kan hösta upp en barnfamiljs halva månadsbudget för mat på ett par timmars musikalisk nostalgi. För nostalgi är det verkligen fråga om.Åratal av omvittnat groll de två sångarna emellan är som utraderat - eller jo, Paul Simon skämtar som hastigast om den i ett mellansnack. Den spänning man kunde vänta sig är ersatt av ömsesidig respekt och vänskapliga klappar. De är nästan som ett gammalt gift par som inte behöver titta på varandra för att veta vad den andra tänker.Som om Nu vore DåEn bit in i konserten gör gästande Everly Brothers en hitkavalkad, och det blir väldigt tydligt att deras adepter Simon and Garfunkel dels har dem att tacka för mycket och dels kommer att göra ett avsevärt större avtryck i pophistorien. Entusiastiskt applåderade blir bröderna ändå av både publik och artister, och känslan av teater blir lite väl stor.Annars står de mest där utan åthävor, Art Garfunkel i svettig skjorta med slips, Paul Simon i grön t-shirt och jeans. Det är som om Nu vore Då.De behandlar Bridge over troubled water som vilken låt som helst, spexar till Feelin' groovy i extranumren och tillåter bandet att bre ut sig lite väl mycket. I de akustiska stunderna med bara Paul Simons tolvsträngade som komp - en Scarborough Fair lika delikat som alltid, en snudd på magisk Sound of silence - når de fram till en verklig innerlighet som ignorerar allt vad nostalgi och generationsgränser heter, men när bandet får bråka loss i Mrs Robinson är det snarare låten och Dustin Hoffman man applåderar än framförandet. Old friends heter turnén lite lätt självironiskt, och låtens rad "how terribly strange to be seventy" får en annan resonans nu när den sjungs av två 63-åringar än när den skrevs för 35 år sedan. Flera av Paul Simons sångtexter handlar om tidens gång - förutom Old friends exempelvis Still crazy after all these years, Me and Julio down by the schoolyard, April come she will - och tidens gång hamnar i ett nytt ljus när duon inte verkar ha förändrats nämnvärt på alla år, knappt ens i hårfästet.