– Jag var med på den första stämman för 37 år sedan. Vi hade så roligt då att vi spelade hela nätterna, säger invigningstalare Hasse Gille.
Det är ännu någon timme kvar tills den årliga nyckelharpsstämman i Österbybruk drar i gång på allvar. Det är mulet och några droppar faller från himlen med jämna mellanrum. ”Ja det regnar alltid på nyckelharpsstämman”, säger någon. ”Konstigt det brukar alltid vara sol på stämman”, hörs en annan röst.
Hur som helst verkar vädret inte spela ngn roll, stämningen är på topp. På en bänk sitter Sören Jansson och spelar några toner av spelmansprofilen Ceylon Walllin.
– För 20 år sedan, då var det mycket gäng här. Ställde man sig och spelade kom genast tio till som ville vara med i buskaspelet, säger han.
Han har rest hit från Stenungsund så något måste det fortfarande finnas som lockar.
– Det är en fin gemenskap. Jag har gått samma spelkurs i 30 år så jag blir nog inte bättre nu.
Sho Yamaguchi är en instrumenttillverkare från Japan som nyligen upptäckte tjusningen med instrumentet. Under en konsert med en av Japans mycket få nyckelharpsspelare bestämde han sig för att lära sig tillverka en. I dag ska han lämna in resultatet för bedömning.
– Jag valde en design från 1600-talet med utskurna hjärtan, det var min vän som tyckte om den. Sedan har jag ändrat vissa detaljer efter eget tycke, säger han.
Anita Källås och Sture Skog parkerar sin charmiga husbil från tidigt 1960-tal på gräsmattan. De kommer från Sollentuna och reser runt till flera olika spelmansstämmor under sommaren.
– 1976 var första gången vi kom hit, då tältade vi nere vid klockstapeln, minns Sture Skog.
Det var i samma veva som han tillverkade en nyckelharpa till sin fru.
– Och jag sade att om han har lagt ner 200 timmars arbete på den så ska väl jag lägga ner lika mycket tid på att lära mig spela, minns Anita Källås.
Många på stämman oroas av att folkmusikanterna är en åldrande grupp. Men Upplands låtverkstad, där medlemmarna är mellan 16 och 20 år, drar ner medelåldern åtminstone något.
– Det finns fler unga folkmusikanter än vad många tror. Det är skitkul, vi är alla lika konstiga och vågar stå för att folkmusik är bra, säger Ann-Christine Andersson.