Norskt med oscarsvarning

1940. Finska vinterkriget. Den unge norrmannen Max Manus deltar frivilligt i kriget mot ryssarna. Efter vapenvilan återvänder han till Oslo där Hitlers trupper marscherar på gatorna. Max går med i Kompani Linge, de fria norska styrkorna i England. Han blir snart ett känt namn i motståndsrörelsen och tillsammans med sina närmaste vänner börjar han sabotera för nazisterna genom att spränga deras fartyg.

Max Manus är en välgjord historia som lyckas fånga såväl de stora ideologiska frågorna i tiden som titelfigurens inre känsloliv. Vissa sekvenser är onödigt Bondifierade men samtidigt spänningshöjande ur underhållningsperspektiv. Allt som rör rekvisita, kostym och miljöer är mycket väl genomfört och ljussättningen är superb. Regin är Widerbergsk, ständigt närvarande men inte påträngande. Filmen är överlag stilsäker, charmig, realistisk och, inte minst, informativ då den behandlar ett mörkt och kanske en aning tabubelagd period i vårt grannlands historia. Vissa sekvenser går på tomgång men tack vare den naturliga dialogen behålls intensiteten. Dessutom är den känslosamma kärleksrelationen mellan Max och Tikken skildrad med ömhet och, faktiskt, bilder fria från många klichéer.

De starkaste inslagen är de som rör Max' privatpsykologiska liv. Krigets inverkan och därtill hörande alkoholproblem, relationen till kvinnor och vänner samt skuldkänslorna skildras insiktsfullt. Jag önskar bara att större uppmärksamhet hade ägnats åt tiden efter naziockupationen, den tid då alla medborgare gläds åt freden medan Max störtdyker ner i identitetslösheten. Regissörerna snuddar här vid något riktigt stort. I filmens kanske starkaste scen utbrister Max sin ångest inför framtiden. Vad ska han nu göra? Alla hans vänner är döda. Han har ingen utbildning, inget jobb och ingen livspartner. Tomheten skildras mästerligt - fredens tomhet för en människa som ägnat hela sitt liv åt det enda han kan: att kriga för andras frihet.

Max Manus blir ibland något nostalgisk och översentimental men är en mer nyanserad motståndsberättelse än närbesläktade Motstånd och Flammen & Citronen. Aksel Hennie glänser i huvudrollen och vi lär få se mer av honom. Han är en stjärna.
Det är inte varje dag man får se en norsk film på biograferna. Dessutom är Max Manus en produktion långt utöver de nordiska budgetgränserna. Jag antar att filmetablissemanget här hemma kommer avundas våra kära grannar och vad de har åstadkommit. Bara att se och lära. Det doftar oscarsnominering lång väg. En stark trea.

Norskt med oscarsvarning

Max Manus är en produktion långt utöver de nordiska budgetgränserna, tycker Hanif Sabzevari och tycker att det doftar oscarsnominering lång väg.