Merete Mazzarella: Normen gör fäder lyckligast

Brittiska The Guardian har rapporterat om en intervjustudie med 1100 fäder som visar att dessa är lyckligast när de har två barn (inte ett eller tre), när de och deras hustrur jobbar lika mycket och delar ansvaret för både barn och hushåll jämt.
Det är givetvis utmärkta nyheter för alla oss som tror på jämställdhet, frågan är snarast om de inte är för goda. Undersökningen är gjord av management-forskaren Caroline Gatrell vid Lancaster University och heter Work-Life Balance. Working for Fathers?. Här finns alltså en underförstådd agenda: vad det handlar om är hur män ska hitta en balans mellan arbete och familjeliv. Gatrell menar att arbetsgivare inte följt med sin tid: "Problemet är inte bara att kvinnors karriärer bromsas av arbetsgivare som fortfarande tror att kvinnors engagemang i arbetslivet minskar när de får barn. Problemet är också att arbetsgivare inte har fattat att det i dag faktiskt finns många män som har huvudansvaret för barnen och därför behöver mer flexibla arbetsvillkor."

Uttalandet tål att läsas mer än en gång. Gatrell talar - eller citeras - som om hennes forskning visar hur ett dilemma enkelt ska lösas, men vid närmare begrundan tyder den ju snarare på att dilemmat är dubbelt, nämligen att de krav som dagens arbetsliv ställer riskerar att bli omöjliga att hantera både för mödrar och för fäder.

Ser man närmare på forskningsresultaten inser man dessutom att skillnaderna mellan mäns och kvinnors värderingar kan vålla spänningar.  Kvinnor verkar nämligen på viktiga punkter vara mer konservativa än männen: de är mindre benägna att tro att män klarar huvudansvaret för barnomsorgen och de är mindre benägna att tycka att det lika gärna kan vara kvinnor som är huvudförsörjare.
Från tidigare finns det forskning som visar att kvinnor tenderar att underskatta männens andel av hushållsarbetet medan männen själva överskattar den. Men vad kan det tänkas bero på att de lyckligaste männen är de med två barn – varken mer eller mindre?  Ska vi tro att män med bara ett barn ständigt sörjer att de inte fått fler?  Eller att de går där och innerst inne ångrar att de över huvud taget fått barn?

Ska vi tänka oss att tre barn eller fler riskerar att blir för betungande om båda föräldrarna står mitt uppe i en karriär?
Vad man under alla omständigheter kan konstatera är att familjer med två barn och föräldrar som båda jobbar och delar på arbetet hemma representerar ett statistiskt genomsnitt och en norm. Kanske är man helt enkelt lyckligast när man är normal?

Vill man spåna vidare kan man fråga sig i vilken utsträckning våra liv och vår lycka över huvud taget bygger på rent rationella beslut. En kvinna jag känner fick i rask följd tre barn, alla planerade. När hon sedan råkade bli gravid igen tyckte både hon och hennes man att situationen kändes övermäktig och en sen kväll fattade de beslut om abort och firade med en flaska vin. Sedan ångrade de sig, också det fjärde barnet fick födas och inte nog med det, två år senare kom ett femte barn till världen - den här gången utan någon som helst diskussion.
Jag vill inte påstå att den här familjen är lyckligare än andra, bara att den inte är olyckligare heller.