Just nu spelas två pjäser av Lars Norén i Stockholm. På Stadsteatern ges Stillheten (recenserad i UNT 21/2), den tredje och mindre kända delen i sviten där de två första delarna, Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, innebar Noréns stora genombrott som dramatiker i början på 80-talet. Nyligen hade även Ren premiär på Fria Teaterns lilla scen på Kungsholmen, en relativt nyskriven pjäs som spelades för första gången på Comédie Francaise i Paris 2009, med Norén själv som regissör, och som nu i och med Fria Teaterns uppsättning fått sin Skandinavienpremiär.
Dessa föreställningar (båda lysande) ger en möjlighet att se den utveckling, samtidigt kontinuitet, Noréns skrivande haft under åren. Det som främst slår en när man ser dessa föreställningar är hur Norén ständigt lyckats förnya sig som dramatiker, samtidigt som han behållit sin omisskännliga ton.
Norén har rört sig från 80-talets O’Neillska familjehelveten och borgerliga kvartetter, via 90-talets döda pjäser och infernolika nedstigningar i förnedringens proletariat, till 00-talets terminalpjäser och stramt poetiska meditationer. Men hela tiden med samma absoluta gehör för språkets musikalitet, som kan göra även de grövsta svordomar och könsord till skön poesi.
Trots att det är 80-talets familjedramatik som fortfarande är den som främst förknippas med Norén, kanske också den mest uppskattade, skulle jag vilja säga att Norén nådde sin konstnärliga kulmen på det sena 90-talet, med den magnifika Personkrets 3:1 som en höjd- och vändpunkt. I denna nattsvarta pjäs om narkomaner, hemlösa och prostituerade bland Stockholms underklass excellerar Norén i virtuos replikföring. Det känns som han där tog sina infernovandingar så långt det över huvud taget gick.
Mycket riktigt gick Norén sedan åt ett motsatt håll, med pjäser som var alltmer ordkarga och existentiellt koncentrerade, inte helt olika de som hans största nordiska konkurrent på världsdramatikens scen, Jon Fosse, skriver. Fria Teaterns uppsättning av Ren är ett gott exempel på denna förtätade estetik. Här möter oss två par, ett äldre och ett yngre. Tillsammans utgör de varandras skuggor och ekon i ett lågmält drömspel om minnen, sorg och förlust. Ulla Gottlieb, som även gjorde den fenomenala uppsättningen av Noréns 80-talsdrama Höst och vinter 2008, har tillsammans med skådespelarnas finstilta spel, där särkilt Per Lasson och Kajsa Linderholm visar känsla för den norénska rytmiken, skapat en vacker men också stillsamt komisk iscensättning.
En föreställning som bör ses, inte bara för att stödja den nedläggningshotade Fria Teatern, utan främst för dess övertygande konstnärliga kvaliteter.
Min starkaste känsla efter att ha sett Ren är dock att Norén snart nått ytterligare en nollpunkt. Vilken vändning hans dramatik ska ta härnäst ska bli spännande att se. Senast har Norén, som konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg, regisserat en barnpjäs om pingviner.
Kanske antyder det en framtida riktning.
John Sjögren
Litteratur- och teaterkritiker