Noomi Rapace fortsätter att glänsa

Jämfört med det mesta av övriga kriminalthrillers i Sverige, som vanligtvis massproduceras, står sig de hittills släppta två delarna av Millenniumtrilogin gott. Fördelar och nackdelar är i stort sett desamma som i böckerna. Noomi Rapace som Lisbeth Salander fortsätter att visa sin klass.
öckerna och filmerna har sålts, lästs och setts av många miljoner, Kassakistorna har bågnat och arvstvisten gjort advokaterna rika dessutom.

Böckerna har flera riktigt bra tillgångar: att de så tydligt visar det nästan industriella våldet mot kvinnor, förstås den moderna Pippi Långstrump-figuren i förgrunden och det sociala patos som präglade det mesta av Stieg Larssons verksamhet. Men ta bort Lisbeth Salander; dysfunktionell, bisexuell, datageni, kampsporttränad och hängivet hatisk mot alla som skadar de svaga, och kvar kunde lätt ha blivit en ganska alldaglig kriminalhistoria.

Det lite härligt skruvade berättelsesätt som Larsson valt lyfter ytterligare. Blandningen av hyperrealistiska detaljer och fantasterier på gränsen till seriemagasinens värld piggar upp. Bland överdrivna karaktärer som Salander och hennes familj kommer så Paolo Roberto som sig själv. Det är roligt och samtidigt nyttigt med saker som öppnar de stängda skotten mellan fiktion och verklighet,
Frågan är om dock om man hade behövt ta i så mycket bara. Salander räcker som hon är i grunden, att göra henne till snudd på superhjälte ger ibland översmak. "Skurken" är också så serietidningsmässig att det blir mer komiskt än skrämmande. En smaksak, men det hade inte behövts.
Eftersom alla delarna hänger ihop blir det lite frustrerande att se filmerna uppdelade. Nu får man vänta ett bra tag till innan sista delen kommer.

Här tar historien vid där förra filmen slutade. Lisbeth Salander åkte utomlands och grävjournalisten Mikael Blomqvist fortsatte jobba på tidskriften Millenium. Nu blir plötsligt Lisbeth anklagad för tre mord, med anknytning till Millennium. Blomqvist går loss för att rentvå henne. . .
Det blir en hel del spänning och en bra stund är det högt tempo och en rappt berättad historia. Sedan segar det ihop en del för lyfta mot slutet, där det också blir en klipphängare in mot nästa film. Det finns därmed något av transportsträcka över filmen som helhet.

Det är bra skådespelarinsatser för det mesta med som sagt en lysande Noomi Rapace. Hon är hur bra som helst och lyfter filmen rätt igenom. Övriga blir mer staffagefigurer.
Jag ångrar lite att jag läst böckerna när jag ser filmen. Den är så redovisande och återger boken ungefär som en Illustrerad klassiker. Spänningen blir därmed mindre. Men det är förstås smällar man får ta, betydligt färre och lösare än de Lisbeth Salander tvingas utstå.

Noomi Rapace fortsätter att glänsa

Flickan som lekte med elden är betydligt högre grad än Män som hatar kvinnor suveräna Noomi Rapaces film, skriver Björn Stenberg.