Ibland hör man det sägas, att det är ett himla gullande med Robyn hela tiden och kan det inte bara ta slut? Nä, det kan det inte. För snart kommer tredje delen i hennes Body talk-trilogi och det är bäddat för fler hyllningar. Och inte mig emot, gullas den som gullas bör. Det finns dessutom ett område där gullandet med Robyn fortfarande är eftersatt. Det handlar om Robyns låttexter (som hon skriver i samarbete med bland andra Klas Åhlund).
Det finns två troliga huvudanledningar till att det inte pratas så mycket om Robyns texter. Den ena anledningen är att själva musiken är intressant nog och att folk som pratar om Robyns storhet aldrig hinner komma till texterna. Den andra anledningen är att texterna sällan handlar om något… Ja inte bara det, hennes bästa texter kan faktiskt kategoriseras som nonsens. Och det är så mycket lättare att hitta briljans i låttexter som berättar något om livet, gärna något allvarligt. Mät en vispoet som sjunger om sin personliga utveckling eller brist därpå mot en humoristisk låt om att gå ut och dansa och känn själv hur det känns. I slaget mellan ”äkta” och ”nonsens” vinner alltid ”äkta”. Ibland mest av gammal vana. Men också sådant som inte låter viktigt kan vara viktigt.
Det som är viktigt med Robyn kan verka självklart: I hennes låtar framstår hon som en ung kvinna med kontroll, en som får saker gjorda, som leder och som andra följer. Jaha, och? Det är väl moderna tider i Sverige 2010? Men saken är den att musikvärlden inte är som verkligheten. Popmusiken, hiphoppen och r’n’b:n dras med traditioner som är svåra att skaka av sig och det finns en miljon fällor att trilla i för en textförfattare. Den vanligaste är offerfällan. Jag vågar inte ens tänka på hur många procent av moderna r’n’b-låtar av kvinnliga artister som handlar om hur en kvinna är offer för manligt svek. Det kan vara hur moderniserat och kaxigt som helst, men det trötta grundantagandet kvarstår: kvinnor drabbas och män är djur. För att se hur Robyn sticker ut från det här måste man kika på hela genren och – oundvikligen – på den dominerande amerikanska musikindustrin och dess utbud. Där frodas offermentaliteten. Där pågår också en kamp om unga kvinnors erövrande av sin egen sexualitet, en kamp som går i cirklar av mer lättklätt, mer aggressivt och ännu mer lättklätt, och som kan verka omodern hos oss men som i allra högsta grad påverkar också svenskt musikliv.
Robyn väljer noga vilka traditioner hon vill ta upp, och vänder dem gärna på ända. Hon ger klassiskt hiphopskryt en extra dimension, särskilt när Snoop Dogg får spela andrafiol till Klas Åhlund-texten i U should know better. Artisten Robyn gör allt utan uttalad agenda, det är förrädiskt enkelt, formuleringsglatt och humoristiskt - medvetet men utan megafon. Hon får jämställdhet att verka precis så naturligt som det borde vara.
Ibland kan nonsens säga mer än tusen vispoeter som sjunger om hur dimman dansar över småstadens utkanter. Dessutom talar det till en publik som skiter i poeter, vilket har ett värde i sig. Och så är det kul. Jag menar bara:”it’s like when I be tearin’ it up in Paris … it’s all ’oh la la’ and ’ah oui oui, we’re just sippin’ vin blanc in our lingerie’”. Haha!