När en artist slår igenom internationellt uppstår genast ett problem: stjärnan kan bara befinna sig i ett land i taget. Om artisten till råga på allt skulle gå och dö uppstår ett ännu större problem: hon kan inte befinna sig någonstans överhuvudtaget.
Somliga arrangörer har dock funnit lösningen på dessa dilemman. Genom att ”klona” sina dragplåster kan de få dem att framträda i flera städer, samtidigt.
I slutet på 1980-talet uppträdde en liten grupp blåmålade män på små scener i New York. Fenomenet växte efterhand och numera är Blue Man Group en internationell jättesuccé, känd bland annat för sin pausunderhållning i Melodifestivalen och med filialer i Boston, Chicago, Las Vegas, Orlando, Berlin, Tokyo och Stockholm.
I stället för att låta en och samma ensemble resa världen runt så har de ursprungliga blå männen nämligen valt att anställa ett 50-tal dansare som de sedan har anonymiserat med hjälp av blå färg. Dessa okända underhållare får sedan representera konceptet Blue Man Group på olika scener världen över.
På samma sätt har fenomen som den irländska bensprattelsuccén Riverdance och den kanadensiska nycirkusrevolutionen Cirque de soleil blivit mångfaldigade och simultant framförda världen över.
Det är en utveckling som inte bara ger stordriftsfördelar och nya sköna miljoner i upphovsmännens penningpungar. Den förflyttar också uppmärksamheten från stjärnor och stora namn till underhållningens själva innehåll.
I morgon, lördag kommer hyllningsbandet Killer Queen till Uppsala för att uppträda i Konserthusets stora sal, nästan på dagen 19 år efter att Queens ursprungliga frontman Freddie Mercury avled i sviterna av aids.
Redan veckan därpå är det dags för nästa Queendos då det klassiska verket The Queen Symphony framförs i samma sal. För inte så länge sedan gästspelade också Queenmusikalen We will rock you i Uppsala, liksom Queenkonceptet Champions of rock.
Queen må vara dött och begravet som originalband, men som globalt underhållningsmaskineri betraktat har gruppen förmodligen aldrig varit större.
Bakom fenomenet ligger samma mekanismer som gör att mediokra coverband ofta har så mycket lättare att få spelningar än talangfulla artister som framför egenskrivet material. De flesta vill hellre höra sådant som de redan känner till än att upptäcka något nytt. Vem eller vilka som förmedlar det igenkänningsbara innehållet tycks dock vara av underordnad betydelse.
Ett av de mest geniala dragen står faktiskt Björn Ulvaeus och Benny Andersson för. I stället för att genomföra en trött återförening av Abba för det mytomspunna gaget på en miljard kronor så valde de att sätta ihop musikalen Mamma Mia, en Abbaföreställning som numera framförs på tretton språk av hungriga talanger i flera världsdelar.
Samtidigt kan Björn och Benny sitta kvar hemma i sina kåkar och fundera på nya projekt, allt medan den där miljarden i princip rullar in av sig självt.
Vill man bli finansiellt framgångsrik i underhållningsbranschen gäller det alltså att skapa ett populärt råmaterial som sedan går att kopiera, utan att man för den skull tappar makten över det.
När det gäller inspelad musik och film håller som bekant upphovsmännen redan på att förlora slaget mot piraterna. En levande konsert eller scenföreställning däremot är betydligt svårare för obehöriga att slå mynt av.
I takt med att all digital underhållning blir mer och mer lättillgänglig kommer också fler showkoncept att realiseras, mångfaldigas och gå på export.
På samma sätt som att snart sagt varenda stad har sina McDonaldsrestauranger, Ikeavaruhus och H&M-butiker så kommer alltså även teaterscenernas och konsertlokalernas utbud att bli intill förvillelse lika, oavsett om man bor i Uppsala eller Ulan Bator.
Det är scenkonstens globalisering vi upplever och visst ligger det nära till hands att tala om likriktning, serieproduktion och västerländsk kulturimperialism, men den rymmer också fördelar.
Nyligen blev jag skjutsad av en koreansk taxichaufför. Vi hade inte mycket gemensamt, men när han berättade att han hade sett musikalen Mamma Mia i Seoul nyligen så flöt vårt samtal plötsligt på som ett rinnande vatten.
Den internationella nöjesindustrin styrs inte av några vackra ideal men den skapar i alla fall gemensamma referenspunkter, kulturella kitt som stärker gemenskapen mellan folk.
Freddie Mercury-imitatören Patrick Myers i coverbandet Killer Queen har alltså all anledning att sträcka på sig medan han limmar fast lösmustaschen och justerar sina löständer inför söndagens spelning i Uppsala.