Torgny Nevéus: Nödvändigheten av att gå till källorna

Eftersom jag brukar skriva om historia på dessa kultursidor talar jag ibland om nödvändigheten av att gå till källorna. Men nu gäller det dessa i konkret bemärkelse.

Foto:

Kultur och Nöje2008-10-05 00:00
Torgny Nevéus
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En vacker septemberdag åkte min fru och jag till Ingbo-källorna inte långt från Tärnsjö. Det hade stått mycket om dem i UNT den gångna månaden. Politiker i Heby kommun hade talat om förstörelse och brott mot några regler vilka det nu var. En naturforskare hade sagt att aldrig någonsin kunde han ta dit sina internationella kolleger, som han brukat göra. En bild i tidningen visade en bred ramp, där några handikappade tog sig fram i sina rullstolar.

Vi kom dit och såg den breda rampen, där vi kunde gå torrskodda. Vi såg också den kvarn, som färdigställts för några år sedan, jämte kvarnrännan rekonstruerad efter ritningar. Säd kan åter malas där. Mjölnarens stuga, varsamt restaurerad, inrymmer ett litet museum. Låsta bommar avgränsar den allé, som leder fram till kvarnen och förhindrar att området blir belamrat av obehöriga fordon.

Vad kritikerna inte tänkt på är att här finns tre källor, förenade av en bäck, och att man från kvarnen bara kan se den nedersta. Går man den omdiskuterade rampen till dess slut kan man fortsätta några steg på små stigar och smala spänger för att strax befinna sig ute i en orörd vildmark med vattenspeglar och lätt forsande bäckar precis som förr. Jag kan inte tänka annat än att det fullständigt skulle tillfredsställa även de "internationella" vetenskapsmännen att vandra där.

I ett annat landskap, där min fru och jag tillbringar våra somrar, finns också en källa, till vilken en gång hört en kvarn. Den minns knappast någon nu levande, men för några decennier sedan ordnade kommunen så att den gamla kvarndammen återuppstod. Den blev en omtyckt och välordnad badplats med simskola. Kommunen ansvarade för skötseln. Ända tills för ett antal år sedan, då kortsiktiga lantbrukarintressen nödgade den att ta sin hand från området. Nu hittar man på dammens plats ett obeskrivligt buskage, som knappast en djungelkrigare kan genomtränga. Källor kräver ett förnuftigt samspel mellan natur och människa.

Jag är visserligen inte numera bosatt i Ingbo-trakten, men jag tillbringade min barndom där och min far hörde till dem som aktivt verkade för att vårda källområdet. Därför känner jag mig oförhindrad att ge mitt starkaste stöd till dem som, med Torsten Landén i spetsen, oegennyttigt verkar inom föreningen Ingbo kvarn och källor. De har bidragit till att vi, även om vi är funktionshindrade eller bara har gamla och stela ben kan lära oss åtskilligt om vår svenska natur och om våra förfäders sätt att utnyttja dess energi för sin dagliga försörjning.