Nobelpriset till en poetisk nomad

- Det är underbart, han är verkligen värd Nobelpriset. Han skildrar naturen - ljuset, solen, himlen, havet och öknen - på ett sätt som ingen annan gör. Hans närhet till naturen är väldigt sällsynt för en fransk författare, säger Ulla Bruncrona, Le Clézios svenska översättare sedan 1960-talet.

När årets Nobelpristagare besökte Stockholm i vintras var det iklädd lädersandaler. Efter flera år som lärare på ett college i Albuquerque, New Mexico, undervisar han numera i Seoul, Sydkorea, och bor ibland i Bretagne. Något riktigt hem i traditionell bemärkelse säger han sig aldrig ha haft. Jean-Marie Gustave Le Clézio må vara född i Frankrike "av misstag" men är samtidigt djupt tacksam över sin franska utbildning och sitt språk. Han känner sig "väldigt fransk".

I dag har han mauritiskt och brittiskt pass och är också en författare som hela tiden flytt den franska kultureliten.
- Jag tror att väldigt många fransmän blir glada, men han låter sig inte riktigt användas i patriotiska syften. Han är alldeles för universell, väldigt öppen mot världen och mot det vi kallar den tredje världen, säger Jesper Svenbro, ledamot i Svenska Akademien och bosatt i Paris.

Som ung levde Le Clézio i tre år med indianer i Panama, en period då han inte skrev ett ord och var helt tillfreds med det. Men sitt livs enda riktiga resa, som han själv ser det, gjorde han redan som åttaåring. När familjen förenades med fadern, den franskbrittiske läkaren som jobbade i Nigeria, för en kolonialmakt han avskydde, var det en danande resa för en blivande författare. Från en instängd, europeisk barndom i Nice flyttade familjen till en hydda, till ett liv där "jag kände lukten av jorden och styrkan i regnet. Allt på en gång väldigt överdrivet och sant".

Om sitt möte med Afrika och framför allt om sitt problematiska förhållande till sin far, berättade han i den tunna biografin "Afrikanen" som kom på svenska för ett par år sedan. Le Clézio får Nobelpriset för ett rikt författarskap med över 40 titlar. Redan debuten på 1960-talet "Le procés-verbal", "Rapport om Adam", väckte stor uppmärksamhet. Romanen, om en ung kringdrivande man, är skriven i samma tradition som den nya franska romanen, som en besvärjelse mot det slentrianmässiga vardagsspråket och som ett försök att lyfta verkligheten.

Det riktigt stora genombrottet fick han 20 år senare med romanen "Öken" om den algeriska gästarbetaren Lalla. Hennes samtida öde, i kriminalitetens och fattigdomens Marseille, ställs mot berättelsen om storslagna tuareger, Saharas nomader. Enligt Svenska Akademien "en utopisk motpol till det europeiska samhällets fulhet och brutalitet". Lalla återvänder så småningom till öknen för att ensam föda sitt barn.

I sina senaste romaner har Le Clézio grundligt utforskat sin rika familjehistoria. Även om hans författarskap kan läsas som alltmer öppet självbiografiskt tycker han själv att han laborerat med i stort sett samma erfarenheter ända sedan debuten.
- På sätt och vis är jag helt oförmögen att hitta på, jag tycker det är väldigt svårt, sade han i vintras.
Avklarnat berättande

Från det tidigare författarskapets språkliga - och typografiska - experiment har han rört sig mot ett enklare berättande. "Klarare", enligt honom själv.
I den storslagna "Allt om vind" berättar han bland annat om släktens historia på den franska (sedermera brittiska) kolonin Mauritius. Författarens eget alter ego, den unge Jean, befinner sig i en rasistisk och på många sätt våldsam omgivning i vad som liknar författarens egen uppväxttid i Nice.

Parallellt skildrar han anfadern som flydde fattigdomen i Frankrike på 1700-talet, en man vars nära bekantskap Le Clézio gjorde tidigt i livet.
- Hans dagbok och brev fanns i en låda hos min far. Jag hade tillgång till de här papperen och på sätt och vis identifierade jag mig med den här mannen som åkte till Mauritius med sin fru och deras lilla dotter för att överleva. Som var så vågad.

Nobelpriset till en poetisk nomad

Årets Nobelpris går till en poetisk äventyrare, till Frankrikes mest kända nomad. Men oavsett om Jean-Marie Gustave Le Clézio skriver om Sahara eller uppväxten i Nice är hans starkaste hemvist det franska språket.