Det har gjort mängder av konstnärsporträtt och tolkningar på vita duken: Goyas ghost, Flicka med pärlörhänge (Johannes Vermeer), Surviving Picasso, Salvador Dalí, Zorn, Balladen om Marie Krøyer och många fler. Det är klart att det frestar att ta tag i ikonerna och ytterligare en frestelse i att göra filmerna så att de påminner om konstnärens stil i övrigt och visa upp miljöerna som verken gjorts i.
Så är fallet även när Gilles Bourdon landar i Frankrike år 1915 hos den åldrade målaren Auguste Renoir som är i sluttampen på sitt produktiva liv. Han är en grinig gubbe som behöver extra inspiration. Det är mitt i brinnande världskrig och hans son Jean Renoir – som ska bli en av fransk films viktiga pionjärer – har blivit gravt skadad och vistas hemma på lantstället som konvalescent, lite vilsen i livet men med en lust att ta sig an det nya mediet film.
Till dessa båda kommer som en skänk från ovan den livskraftiga och starka Andrée Heuschling (Christa Theret). Hon söker jobb som modell och lyckas få i gång Augustes lust till måleriet igen samtidigt som Jean förälskar sig och kommer igång med sina planer.
Alltså på många sätt en klassisk berättelse om den kvinnliga musan som får fart på den manlige konstnären med stort K. Det är förstås heller ingen brist på lustfyllda kameraåkningar in mot den nakna kroppen. Mycket som väntat alltså.
Men Christa Theret lyfter historien till en annan nivå. Hon tillför så mycket livskraft och lust till filmen att hon verkligen framstår som den starka karaktären här. Hon har ändå en av fransk films nestorer som motspelare. Michel Bouquet har gjort över hundra roller och han spelar Auguste Renoir med all den rutin han har. Jean spelas bra av den unge Vincent Rottiers.
Det triangeldrama som blir följden blottlägger också förhållandet far och son som ett där Jean fått kämpa för att fadern ska bry sig. Renoir den äldre framstår som konstnärer brukar göra, han har helt gått upp i sitt värv och struntat i det mesta annat. Det framstår som än tydligare då hans yngsta barn, kallat Coco, en vilsen 12-åring, driver omkring planlöst på egendomen. Denne är också på något vis filmens motor, en gåta och ”fluga på väggen”. Han spelas av fantastiske Thomas Doret, som också gjorde Pojken med cykeln här om året.
Bourdon skildrar även hierarkin på i den Renoirska ”idyllen”. Liksom i tv-serier typ Downton Abbey är det strikt hackordning i hushållet, bland tjänstefolket likaväl som hos familjen. Lägst står modellen, något som Andrée vägrar att finna sig i. Man kunde dock ha önskat att regissören borrat djupare i det hela, det verkar emellanåt som om han själv fastnat i de vackra bilderna. Fotot är också utsökt och berättelsen ger bra tillfälle att bekanta sig med Auguste Renoirs måleri och hans skaparfilosofi: ”man ska måla som ett barn, utan att tänka”, ”man kan inte förklara en målning”.
Tillsammans blir det en stundtals gripande och spännande berättelse som tillsammans med det vackra fotot gör Renoir till en njutningsfylld film om den än inte är helt lyckad och lite grund på sina ställen.