Ett av konstens mer ängsliga karaktärsdrag är att den ständigt försöker göra sig själv märkvärdigare än vad den faktiskt är. Det gäller inte bara konsten i sig, utan kanske i ännu högre grad dess kritiker och uttolkare. Vi kulturnördar, i synnerhet vi som gjort kulturkonsumtion till yrke, vill gärna göra gällande att vi sysslar med något livsviktigt, något upphöjt och djupt allvarligt. Ibland frågar jag mig om inte denna överdrivna intellektualisering av konsten är en kompensation för att vi i själva verket vet att vi ägnar oss åt något så banalt som en lek, åt simpla njutningsmedel.
För varför konsumerar vi konst? Svaret, eller snarare svaren, på den frågan kan givetvis varieras i det oändliga. Inför den frågan känner vi oss nödgade att formulera lika många svar, eller står vi lika svarslösa, som inför den om varför vi lever. Egentligen är frågan om konsten och frågan om meningen i grunden densamma.
Men ska jag svara riktigt ärligt på frågan om varför jag konsumerar konst blir svaret, generande nog, att det skänker mig njutning. Skillnaden mellan varför jag uppskattar en välkomponerad roman och en välbalanserad champagne är egentligen inte särskilt stor. Upplevelsen är i båda fallen komplex, men när upplevelsen ska utvärderas är njutningen alltid överordnad. Och båda upplevelserna innehåller, likt alla njutningsmedel, det där beroendeframkallande giftet som gör att man ständigt återvänder, att man aldrig riktigt kan få nog. Njutningsprincipen gäller således särskilt för de konstverk som vi återkommer till, igen och igen.
För mig är Federico Fellinis film 8 ½½ ett sådant verk. Att jag ibland drabbas av en oemotståndlig lust att plocka fram den hackiga gamla VHS-kopian har inte främst någon psykologisk eller djupt existentiell förklaring. Nej, jag vill helt enkelt njuta av Fellinis fantasirika bildbyggen, de svepande kamerarörelserna, hela det fyrverkeri av filmiska uppfinningar och upptåg som den italienska mästaren fyrar av.
Fellini var en regissör som aldrig försökte göra sig själv märkvärdigare än vad han var. Hans filmer har nästan alltid drag av cirkus, av uppsluppen varieté. 8 ½ är också en film som kan sägas handla om att hitta tillbaka till det konstnärliga skapandets mest elementära inslag – leken. Själv beskrev sig Fellini som ”Ingmar Bergmans mindre allvarstyngda lillebror”.
Likt många andra av Fellinis filmer är 8 ½ utpräglat självbiografisk. ”Även om jag beslöt mig för att göra en film om en sjötunga, skulle det ändå till slut bli en film om mig”, som Fellini lär har sagt. 8 ½ handlar om filmregissören och Fellinis alter ego Guido, spelad av Marcello Mastroianni, som finner sig själv slukad av en produktion han inte längre kan se syftet med. Trängd av giriga producenter och omringad av skådespelerskor som ber om roller försvinner Guido alltmer in i drömmar och minnen. Han inser till sist att han inte kan slutföra filmen. Den är inte tillräckligt sann. Men i den försonande slutscenen, där hela filmens rika rollista sluter samman i en vindlande ringdans, hittar Guido ändå tillbaka till kreativitetens lekfulla källor.
8 ½ skildrar den konstnärliga kris Fellini själv gick igenom efter succén med La dolce vita två år tidigare, och kom under inspelningens gång att handla om sin egen tillblivelse.
I filmen försöker Guido intellektuellt värka och liksom konstra fram en film, men inser till slut att konst inte kan tänkas, utan alltid i viss mån måste lekas, fram. Wagner, vars musik Fellini för övrigt kongenialt använder i filmen, påstod att konsten handlar om en glädje över sig själv. I 8 ½ når Guido en liknande insikt. Även när konsten gestaltar det allra svåraste måste den ändå springa ur någon form av glädje.
Hos Fellini blir fantasin och skapandet ett sätt att uthärda. Med hjälp av sitt filmiska trollspö förvandlar han smutsen till något skönt, gör han de egna tillkortakommandena till underhållning. Skapandet handlar om att lyckas lösgöra sig från, och sväva över, livets elände. Som i den berömda inledningsscenen, där Guido sitter fast i en bilkö och efter att han nästan kvävts av avgaserna som tränger in i bilen plötsligt fritt svävar upp bland molnen. Fellini har aldrig förnekat att konsten (likt barndomens flykter in i lekens världar) har drag av eskapism, samtidigt som den kan koncentrera upplevelsen av verkligheten. För precis som med champagnen kan konsten, i ett slags njutningsfullt rus, för en kort stund förhöja själva livskänslan. Konsten får helt enkelt livet att smaka lite bättre.