Njutbar blues från Joanne Shaw Taylor
KRÖNIKA BLUES. En av de bästa nya bluesplattorna är roligt nog gjord av en kvinna, en vit kvinna ovanligt nog. Joanne Shaw Taylor är en rackare på att krama loss musik ur sin gitarr, skriver Björn G Stenberg.
Joanne Shaw Taylor är en av den nyare bluesens tolkare, lika bra på gitarren som sången.
Foto: Ruf Records/Border
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men så har den redan i mer än hundra år varit basen för jazzen, rocken, popen, soulen och vad mer man kan tänka sig. Lite har den förstås förändras grunden, men egentligen inte särskilt mycket, det märks när jag lyssnar in lite av den skörd av album som kommit till redaktionen. Men det finns gott om njutbara exempel av de blåa tonernas betvingare.
Roligt nog så är en av de bästa en kvinna, en vit kvinna ovanligt nog, utgiven på ett tyskt bolag. Joanne Shaw Taylor är en rackare på att krama loss musik ur sin gitarr, en god sångare dessutom. På hennes album White sugar är det volymstark och krämig blues som gäller.
Constanze Friend i duon Friend'n Fellow satsar mer på det innerliga och lågmälda, med en röst som fastnar direkt i huvudet. Kompisen Thomas Fellows intrikata gitarrspel ger en krydda av jazz på albumet Lady.
På vare sig Tommy McCoy & Lucky Peterson eller Rick Moores album är det några kvinnor i den musikaliska förgrunden. Däremot satsar den ena på en närbild på en yppig barm - klädd i och för sig - och den andra på ett naket ben på omslagen. Som tur är så är de lika ypperliga musikanter som mansgrisar och albumen häller rejält högre klass på musik än omslag. Ett tungt blueskomp späckat med tung gitarr och fin sång. Lite väl traditionellt och ospänstigt i längden dock.
Omar Kent Dykes brukar i vanliga fall spela med sitt band The Howlers. Här är han utsläppt i full frihet med ett antal vänner som Jimmie Vaughan, James Cotton. Lou Ann Barton, Ronnie James och andra. Det här är roligare än det mesta han gjort tidigare och musikervännerna verkar liva upp honom och varandra. Också detta album är utgivet av tyska Ruf som smakfullt utformar sina cd som lp.
Finskättade Jorma Kaukonen var länge stommen i kultgruppen Jefferson Airplane. Hans grund var dock i bluesen och den tog han upp igen med åren. Han spelar en musik som ligger countrybluesen nära och han har viss hjälp av The Bands Levon Helm. Imponerande chosefria arrangemang och en avväpnande naturlighet med Kaukonens snygga gitarrlir i förgrunden.
Congregation är ett exempel på den nya bluesen i USA. Blott en duo med Benjamin Posser och Viktoria Yeuler poserar på omslaget som ett småbrukarpar i den amerikanska mellanwestern någon gång på 30-talet, chict depressionsmode i dessa tider. Låter tidlöst flärdlöst minimalistiskt men gnistrar av återhållen energi.
Det är en återgång till bluesen rötter där gospel, country och tradjazz fått en mer framträdande plats. Agnostic Mountain Gospel Choir gör rotblues på sitt nya album Ten Thousand så man kan känna växtkraften. Materialet är nyskrivet men kunde tillkommit när som helst under hundra år.
Snowy White är en brittisk studiomusiker som bland annat turnerat med Pink Floyd. Han startade gruppen Blues Agency, med graham Bell på sång, och gjorde albumet Twice as addictive för snart 20 år sedan. Det vore synd om det skattade till förgängelsen, ett snyggt och elegant bluesalbum, typiskt för den brittiska skolan.
Joanne Shaw Taylor: White sugar (Ruf/Border)
Friend'n Fellow . Lady (Ruf/Border)
Omar Kent Dykes: Big Town Playboy (Ruf/Border)
Jorma Kaukonen: River of time (Red House/Playground)
Congregation (Bronzerat/Border)
Snowy White's Blues Agency: Twice as addictive (Blues Boulevard/Playground)
Agnostic Mountain Gospel Choir: Ten Thousand (Bronzerat/Border)
Tommy McCoy & Lucky Peterson: Lay my demons down (Blues Boulevard/Playground)
Rick Moore: Better off with the blues (Mr Lucky/Border)