Som karaktär är Nicke Nyfiken fantastisk. Jag fick böckerna läst för mig som liten och jag gillar honom fortfarande som vuxen. En snäll apa som är som ett barn. Han kan klättra och hoppa och vara precis så busig som många barn drömmer om. Att han aldrig pratar gör även att hans upptåg blir väldigt lätta att förstå även för de minsta barnen, och det är här problemet kommer med att låta honom spela huvudrollen i långfilmer.
Den egentliga målgruppen kommer inte kunna hålla koncentrationen i en och en halvtimme. Femåringarna vill inte ens sitta still så länge, utan vill ut och springa och hoppa precis som sin idol. Originalböckena av H A och Margret Rey läser man ut på 20 minuter, även det ska tittas ordentligt på alla bilderna. Handlingen och karaktärerna passar helt enkelt för det lilla formatet.
När Nicke ska dras upp på den stora duken blir däremot materialet tunt. I ”Nicke Nyfiken 3 – Tillbaka till djungeln” måste vår vän resa till rymden för att laga en satellit som ska förhindra plötsliga översvämningar i Afrika som kommer i klimatförändringarnas spår. På vägen hem kraschlandar han dock i djungeln, och det är upp till Mannen i den gula hatten att hitta honom.
Det blir som tre-fyra olika historier som vävs in i filmen, eftersom ingen av dem är tillräckligt utarbetad för att hålla hela vägen själv. Det finns några fyndiga skämt som kan uppskattas över generationsgränserna, men både barn och föräldrar kommer hinna tröttna långt innan filmen är slut. Bättre i sådana fall att se den på video där den kan pausas hur många gånger som helst.