Nick Cave blickar tillbaka

Nick Cave är inte alldeles olik de elaka monstren i Spielbergproduktionen från 1984 - han är rar och lurvig, knappast farlig längre, men så kan den stora galenskapen bryta lös som den gör i Grindermansingeln No pussy blues. Skivan vill också dela mörker, nerv och grymhet med albumet Let love in (1994) varifrån Loverman kommer men lyckas inte alls.
No pussy blues är en av skivans två bästa låtar - och den enda roliga - och ligger tillsammans med den andra bästa låten först på skivan. De ger helt orealistiska förväntningar. Här har vi en Nick Cave som anknyter till sin förhistoria, en Nick Cave som är nästan lika olyssningsbart brutal som på 80-talet.

Men den här gången springer våldsamheten inte enbart ur åttiotalsdekadens utan också ur ett mognat förhållande till rock i allmänhet och det egna skapandet i synnerhet.
Det resulterar i två riktigt bra låtar men man tas snabbt ner på jorden igen. En låt som avslutande Love boat är precis så amatörmässigt pinsam som titeln antyder, Electric Alice är ett fullkomligt misslyckat försök att göra HLR på den verserade djävuls-Nick från förr, Man in the moon har en text som kommer att hålla honom svettvaken på nätterna om några år - "gav jag verkligen ut den smörjan?"

Grinderman är ett nytt band bestående enbart av medlemmar från ordinarie kompbandet, med en gemensam skapandeprocess och musikaliskt mer baserat på malande bakgrunder och loopar än på egentlig dynamik. Kvartetten utkristalliserades i samband med Nocturama, Caves enda riktigt likgiltiga album (2003), och deras skiva är intressant eftersom den uppenbart är ett försök till tillbakablickande nystart - men konstnärligt liknar den mest ett haveri.

Nick Cave blickar tillbaka

ROCK. Det här är inte så långsökt som det låter: min första association av bandnamnet gick till Nick Caves låt Loverman - och till filmen Gremlins. En mix av det lät alldeles underbart, men tanken berodde säkert mest på omslagets ilskna, gröna apa.