Nichols leker med slentrianen

"Vad är det för genre?". I dagens filmklimat är det nästan omöjligt att sälja in en filmidé som inte enkelt placerar sig i en kategori. I Hollywood filmatiseras de mest urvattnade historier så länge de kan beskrivas som ”romantisk komedi”, ”superhjälteaction” eller ”snyftare”.

Take shelter - som tog hem flera tunga priser på förra årets Cannesfestival – leker med dessa slentrianmässiga gränsdragningar. Under de dryga två timmar som den pågår hinner jag tänka ”thriller”, ”familjedrama” och ”bombastisk undergångsfilm”. Först i slutscenen avslöjar filmen sitt rätta ansikte – om ens då.

Michael Shannon spelar huvudrollen som Curtis, en byggnadsarbetare och familjefar som drabbas av apokalyptiska visioner om en förgörande storm. Eller är det hallucinationer, och en föraning om att han har ärvt sin mammas schizofreni?

Curtis söker psykiatrisk hjälp men börjar samtidigt bygga ett avancerat skyddsrum i familjens trädgård, ett projekt som snart äventyrar både äktenskap och anställning.

I en mindre begåvad regissörs händer hade Take shelter kunnat bli en psykologisk thriller av standardmodell, men Jeff Nichols har skapat en skicklig balansakt där publiken hela tiden får omtolka det smygande obehaget i magen. I stället för stiliserad spänning har han satsat på att ladda det vardagliga – en skräpig gårdsplan, en regnblöt sommarklänning – med olycksbådande olust.

Och han har valt helt rätt skådespelare. Michael Shannon, teaterskådespelaren som fick sitt filmgenombrott när han Oscarnominerades för sin biroll i Revolutionary road, bär filmen hela vägen in i mål. Han är raka motsatsen till de fabrikstillverkade genrefilmernas endimensionella hjältar och skurkar - bredaxlad med stora händer och skarpskuret ansikte, och samtidigt så skör och uttrycksfull. Som publik vet man inte om man ska frukta eller ömka honom. Inte ens när eftertexterna har börjat rulla.